Amanda Lindholm: “Jag vill inte knulla”

I väntan på att utredningen om våldtäktslagstiftningen blir färdig kan vi med fördel komplettera Karin Adelskölds protest-tröja ”Jag vill inte knulla” med ”Flaska i fittan – nej tack” eller ”Väck mig innan du tafsar”.

Det är måndagskväll på gymmet. Jag brukar ha lättare att föra tankarna hela vägen i mål om jag på måfå går runt och lyfter saker, men den här gången är det svårare än vanligt.

Kvällen innan har jag sett en intervju med journalisten Leslee Udwin i SVT:s Agenda. Udwin är personen bakom dokumentären ”Indiens dotter”, som handlar om den fruktansvärda gruppvåldtäkten i Delhi år 2012. Agenda visar delar av dokumentären, berättar detaljer som får mig att helt stänga av under några minuter.

Teven är på. När jag hittar tillbaka tänker jag att det är en jävla tur att det inte är likadant här. Jag tänker det, men har svårt att känna det.

När jag först hörde talas om ”tjejgym” – en avdelning på gymmet där bara tjejer får träna – tyckte jag det var löjligt. I dag är tjejgymmet en av de bästa platser jag vet. Tidigare orkade jag inte gå till gymmet mer än någon gång i veckan. Jag trodde att det handlade om lathet. Men det visade sig handla mindre om vikternas tyngd, och mer om trycket från blickar och ofrivilliga tips från snubbarna där.

Jag är inte mer utsatt än andra. Tvärtom är jag en av de minst rörelsehindrade av de tjejer jag känner. Men precis som dem så har jag erfarenhet av män som gjort saker med min kropp som jag inte varit med på. Jag vet ingen tjej eller kvinna som inte har en sådan berättelse.

”Indiens dotter” förbjöds i Indien. Om straffen för våldtäkt skulle bli hårdare skulle männen helt enkelt se till att döda flickorna och kvinnorna de våldtog, säger en av förövarna i dokumentären. Dessutom borde de skylla sig själva, tjejerna. Vandra omkring utomhus på kvällen är det ingen respektabel tjej som gör.

Jag tänker på komikern Karin Adelsköld, som tryckte upp T-shirts med texten ”Jag vill inte knulla”, som en protest mot de svenska våldtäktsfall där gärningsmannen aldrig blev dömd, eftersom han inte ”kunnat veta” om personen i fråga velat ha sex med honom. Hur skulle han kunnat veta det, när hon till exempel sov eller på annat sätt inte var vid medvetande?

Jag minns hur vi samlades nästan 10 000 personer på Medborgarplatsen en svinkall eftermiddag i januari, i protest mot hur sådant kan ske i Sverige. Jag minns hur jag kände att nu vänder det.

Kanske vänder det. Men det går långsamt. Det kanske inte är lika illa i Sverige som i Indien. Jag kan gå ute själv på kvällen. Men är det mörkt så är jag rädd. Jag tar en omväg runt parken. Jag vet var jag ska slå om det skulle hända.

I januari 2015 tillsatte Sveriges regering en utredning för att se över lagstiftningen om våldtäkt. I väntan på att något händer får vi trycka fler tröjor. ”Jag vill inte knulla” kan med fördel kompletteras med ”Flaska i fittan – nej tack” eller ”Väck mig innan du tafsar”.

Efter att ha upptäckt tjejgymmet tränar jag flera gånger i veckan – det är befriande att slippa tänka på vad som begränsar en. Ibland försöker jag också våga erkänna att Sverige inte har samma våldtäktskultur som i Indien. Men jag inser att vi har en liknande. Och så kan det inte fortsätta.