Ambassadör med skolgårdsretorik

ledare Det finns goda argument för att utvisa Kinas ambassadör. Han använder en retorik som är stötande i en svensk kontext. Samtidigt är det en poänglös åtgärd om vi inte samtidigt tänker oss att ambassadören agerar på egen hand.

Utrikesminister Ann Linde har återigen tvingats kalla upp den kinesiske ambassadören Gui Congyou till Utrikesdepartementet.
Den här gången är det SVT och Expressen som hamnar i skottgluggen för Kinas kritik. I en transkribering av en intervju på den kinesiska ambassadens hemsida säger ambassadören bland annat att Expressens reportrar måste ”förändra det felaktiga sättet att rapportera om Kina” för att kunna få visum till landet.
Allt fler röster höjs nu för att ambassadören borde skickas hem.

Snart har ambassadör Gui Congyou hotat hela den svenska journalistkåren.

Det är inte nödvändigtvis den rätta strategin, och det kan jag säga med erfarenheten av att i november själv ha blivit hotad. När Svenska PEN, där jag är ordförande, delade ut Tucholskypriset till den fängslade svenske förläggaren Gui Minhai meddelade ambassadör Gui Congyou att de som gett honom priset inte längre skulle ”kunna förvänta sig att kunna känna sig lugna”.
Snart har ambassadör Gui Congyou hotat hela den svenska journalistkåren. Det börjar bli ganska många svenskar som inte längre kan förvänta sig att få inresetillstånd till Kina.
Självklart skulle regeringen kunna utvisa den kinesiske ambassadören. Det är svårt att föreställa sig att något annat lands ambassadör hade fått stanna kvar efter sådana uppenbara diplomatiska klavertramp.
Men Kina är inte vilket land som helst. Sverige och svenska företag är i hög grad beroende av handeln med Kina. Landets globala makt har ökat med rekordfart. Många svenska kommuner har utbyte med ”vänorter” i Kina. Svenska universitet har samarbete med universitet i de stora kinesiska städerna.
I det läget är det viktigare än i många andra fall att upprätthålla fungerande diplomatiska relationer.

Det går ändå att hitta goda argument för att utvisa just ambassadör Gui Congyou. Han använder en retorik som är stötande i en svensk politisk kontext. Vår yttrandefrihet är grundlagsskyddad. Sverige är alltid bland de högst rankade länderna i olika pressfrihetsindex. Den allmänna opinionens stöd för dessa friheter är mycket stort.
Det är också fascinerande att ambassadör Gui Congyou använder en så utpräglad maktretorik.
För ett par dagar sedan sade han att svenska mediers kritik av de mänskliga rättigheterna i Kina är som en lättviktsboxare som försöker tvinga fram en fight med en tungviktsboxare.
Inga argument i sak. Kritik mot Kinas politiska system är per definition fel, det är själva grundantagandet i ambassadörens utspel, och Sverige och svenska journalister förväntas alltså vika ned sig och minska sin yttrandefrihet för att Kina har större muskler.
På en svensk skolgård i mellanstadiet är det ett allt för väl fungerande argument. I internationell politik förväntar man sig att aktörerna kan höja sig något över den nivån.

Samtidigt vore utvisning en ganska poänglös åtgärd om vi inte samtidigt tänker oss att ambassadören agerar på egen hand.
Den hårda retoriken är oacceptabel på så många plan, inte minst för att den kan skapa rädsla och självcensur hos de som utsätts, men det är först när det blir konkret verklighet av hoten det blir verkligt allvarligt. Och det finns egentligen ingenting som tyder på att ambassadören i Sverige inte skulle ha stöd från Peking.
Frågan som måste ställas nu är var gränsen går för den kinesiske ambassadörens angrepp.
I dag, den 21 januari, hålls som exempel ett seminarium arrangerat av tankesmedjan Arena Idé. Det handlar om Kinas brist på oberoende fackföreningar. Det kommer troligen riktas en del kritik mot Kina under seminariets gång. Inte mot Kina som land. Inte mot det kinesiska folket. Men mot Kinas system på arbetsmarknaden.
Ska aktörerna kring det seminariet behöva vara rädda för någon sorts repressalier från den kinesiska sidan?
Och vad ska Sverige och EU göra när den sortens hot blir vanligare och vanligare?
Svaret på den frågan är helt avgörande för vår syn på demokrati och mänskliga rättigheter.