På Policy Networks konferens i Amsterdam surrar Thomas Pikettys namn i luften och det är uppenbart att det blåser vänstervindar. Dagens Arenas Eric Sundström undrar hur vänstern ska förvalta jämlikhetens ögonblick.
Situationen är surrealistisk. Klockan är över 23.00 en torsdagsnatt. Ett fyrtiotal politiska nördar sitter i en biosalong i ett kulturhus i centrala Amsterdam. Årets Progressive Governance Conference, arrangerat av Policy Network, prövar ett nytt format. Diskussionerna fortsätter med ”nattugglesessioner” fram till midnatt. De flesta har köpt med sig en öl från baren bredvid.
”Det här är en terapisession och ska som sådan pågå i 50 minuter” säger samtalsledaren John McTernan, tidigare rådgivare till såväl Tony Blair som Julia Gillard. Visst blir det terapi, för panelsamtalet med bland andra Mikael Damberg handlar om vad som bra och dåligt med ”tredje vägen”. Och hur den progressiva rörelsen ska gå vidare.
Jag gör ett plus och minus i anteckningsboken och sorterar inläggen. ”Tredje vägen” var inledningsvis fylld med optimism och energi. Den hade ledare som Bill Clinton, Tony Blair och Gerhard Schröder samt en strategi som gav valsegrar (vinna mitten). Policyagendan breddade den traditionella klassanalysen (jämställdhet, hbtq-personers rättigheter, klimat). Policyprioriteringen var klok (jobb i den nya globaliserade ekonomin och utbildning). En viss förstärkning av vänsterns svaga policyområden genomfördes (”tuff mot brottslighet och brottslighetens orsaker”). ”Tredje vägen” blev också slutet på den nyliberala eran med Thatcher och Reagan.
Men ”den tredje vägen” gullade okritiskt med finansmarknaderna. Den var bitvis naiv inför globaliseringen och blev snabbt snäv och ville inte lyssna på oliktänkande. Det var kul att regera och ”spinna” journalister men partiorganisationerna moderniserade inte. Samarbetet med fackföreningsrörelsen var i regel passivt eller uselt. Privatiseringarna och marknadsanpassningen av välfärden fortsatte – uppbrottet från Thatcher och Reagan borde ha gjort grundligare.
Så begär den politiska journalisten och författaren Will Hutton ordet. Hutton berättar om hur han framhöll det gapande hålet i ”den tredje vägen” för självaste Tony Blair redan när det begav sig. Hålet? Avsaknaden av en grundläggande kritik av kapitalismen.
På konferensen andra dag håller Hutton det ena av två inledningsanföranden. Vi får ett i vanlig ordning energiskt och teknikoptimistiskt tal som är stenhårt mot kapitalismens avarter. Ett grundtema är det otydliga ägandet av såväl företag som banker i den moderna marknadsekonomin. En genomsnittlig aktie byter ägare varje dag. Huttons framhåller att själva ägandet länge var en grundfråga för vänsterns kritik och filosofi. Men hur vill dagens generation progressiva förändra ekonomins funktionssätt?
Jason Furman, ekonomisk rådgivare till president Obama och ordförande för US Council of Economic Advisers, håller det andra inledningsanförandet. Furman har ett väldigt amerikanskt upplägg, i ordets bästa bemärkelse. Presentationen är väl förberedd med obligatoriska power point-bilder. Det är logiskt och enkelt att följa. Det grundläggande temat är högaktuellt: Ojämlikhet är inte bara orättfärdigt, det är även dåligt för tillväxten.
Det är ett lysande framförande, och tanken svindlar: Vi lyssnar till en person som världens mäktigaste man lyssnar till. Och allt går ut på att klyftor och ojämlikhet är ett elände.
Furman utgår ifrån att inkomsten i det amerikanska medianhushållet är lägre i dag än 1997. Han citerar IMF och fastslår att ojämlikhet otvivelaktigt är dåligt för tillväxten, och att mindre ojämlikhet därför kan vara tillväxtskapande. Därefter följer ett resonemang om Thomas Pikettys bok ”Kapitalet i 21:a århundradet”, som alltmer framstår som den viktigaste boken för den progressiva rörelsen hittills under 2000-talet.
Piketty visar hur kapital inte alls sipprar nedåt (”trickle down”) till mindre bemedlade, utan tvärtom koncentreras i toppen. Furman fyller på med policyresonemang om hur tillväxten kan öka på en mängd olika sätt: högre lägstalöner, ökad jämställdhet, höjd förvärvsfrekvens för kvinnor, högre födelsetal, mer invandring. Samt genom investeringar i utbildning, infrastruktur, forskning, utveckling, innovation och nya teknologiska lösningar.
”Programs for the poor is a poor program” säger Furman och slår ett slag för de generella reformer som den svenska socialdemokratin historiskt har framhållit och genomfört. Förmiddagen med Hutton och Furman blir ytterligare ett tecken på hur vinden har vänt. Sex år efter finanskrisens utbrott har den ekonomiska diskussionen förändrats i grunden. Men hur ska Europas progressiva hantera jämlikhetens ögonblick?
Will Hutton kloka poäng ”den tredje vägens” gapande hål och resonemang om ägandet är en viktig tankeställare. Det är en utmärkt inledning på en längre och för vänsterns livsviktig diskussion. Men det är knappast en valvinnare på kort sikt.
Vid de enkla termosarna där kaffekopparna fylls på frågar jag Will Hutton om hur tillfället ska utnyttjas mer praktiskt. ”Precis som för hundra år sedan”, svarar han. ”Fackföreningsrörelsen har en nyckelroll på arbetsplatserna och måste i vissa fall förändras för att förbli relevanta. Andra, sådana som du och jag, försöker bilda opinion och förändrar samhällsdebatten”, säger Hutton.
Resonemanget avslutande del är uppenbart: Därefter kan partierna vinna val och genomföra förändringar.
Vi smuttar på kaffet och Hutton lägger till: ”Det är, alltjämt, precis så enkelt och så svårt”.
Fotnot: Läs en bloggpost som sammanfattar konferensen i Amsterdam här.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
