Finanspolitiska rådets seminarium om ”oberoende finanspolitiska institutioner” blev ett illa dolt stödmöte. Och ett slags publikt budgetäskande. Finansminister Anders Borg har nämligen förklarat att anslaget bör bantas. Rådets ordförande Lars Calmfors hade passat på att bjuda in liknande europeiska institutioner. Den danska motsvarigheten har fem gånger så mycket pengar. I Nederländerna har ”Central Planning Bureau” 150 anställda. Stackars Lars Calmfors har bara ett sekretariat på fyra personer. Och det kan bli ännu färre!
Tonläget har skärpts den senare veckan. Rådet har skickat en skrivelse till regeringen. Borg har talat om ”akademiker som sitter och kluddar med pennan” och antytt att rådets uppdrag kan komma att begränsas. Redan efter fyra år i kanslihuset har Borg blivit kitslig. Leif Pagrotsky drog parallellen till Göran Perssons högmod. Blir det ett finger i Lars Calmfors mage nästa gång?
Hela historien är synnerligen pinsam. Rådet är ju Borgs egen baby. Borg har hävdat att den ekonomiska politiken ska grunda sig på forskning och fakta, inte på löst tyckande och värderingar. Ett Finanspolitiskt råd med landets främsta ekonomer var en pusselbit i den borgerliga alliansens ekonomisk-politiska projekt.
Idéerna ligger i tiden. De oförvitliga akademikerna eller mer oprecist ”forskningen” anses stå för ett oantastligt och opartiskt förnuft. Några högt uppburna nationalekonomer ska stiga ner till politikerna och folket och lägga tänkandet och medvetandet till rätta. Idealen från 1800-talets ämbetsmannastat kommer i retur.
Rådets rapporter under de gångna tre åren har inte direkt varit rolig läsning för den borgerliga regeringen. Rådet föreslog en mer expansiv ekonomisk finanspolitik under 2009. Och efterlyste att regeringen skulle tala klarspråk; syftet med ”jobbskatteavdraget” är att skapa fler jobb genom lägre löner. Lars Calmfors stödjer i grunden regeringens arbetsmarknadspolitik och har argumenterat för den i åratal. Vilket var skälet till att han fick uppdraget från början. Och ändå blev det inga hyllningskörer! Inte undra på att Borg är sur. Otack är de maktägandes lön.
I jämförelse med internationella motsvarigheter har Calmfors råd fått ett mycket brett uppdrag. Rådet ska också komma med policyrekommendationer och skapa debatt. Men rådet kan aldrig bli oberoende, eftersom regeringen står för kulorna och utser rådets ordförande. Vidare är nationalekonomi ingen objektiv vetenskap, något Gunnar Myrdal visade redan 1930 i ”Vetenskap och politik i nationalekonomin”. Ekonomisk forskning är varken evig eller oantastlig. Lars Calmfors har försökt att ta sig ur detta dilemma genom att skilja på värderingar och forskning. Detta är som att klyva atomer på mycket tunn is. En statlig myndighet bör inte heller ägna sig åt opinionsbildning – i varje fall inte av det här slaget.
Ekonomerna är vår tids överstepräster. Anders Borg utsåg Lars Calmfors till ärkebiskop. Men det är hög tid att skilja det Finanspolitiska rådet från staten.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
