Alliansen har lärt oss att räkna på människors värde i plus och minus. Det är det som fått SD att växa, skriver Anders Jansson.
I samma stund som Alliansen i valrörelsen 2006 myntade begreppet “utanförskap” så skapade man också i en mening fenomenet utanförskap. Man började att tala om ett “vi” och ett “dem”. Vi som går till jobbet och betalar skatt och alla andra, som bara kostar, sjuka, arbetslösa, pensionärer, barn, asylsökande med flera.
SD har kunnat växa i samma takt som trygghetssystemen har nedrustats. Alliansen har lärt oss att räkna på människors värde i plus och minus. Ordning i finanserna är A och O. Man har helt tappat bort den humanistiska ideologin och fastnat i en visionslös ekonomism. Det enda målet som blivit kvar är, att de som redan har, ska få än mer pengar kvar i plånboken.
Att två saker sker samtidigt behöver inte betyda att det ena är orsaken till det andra. Ett ökat flyktingmottagande har ägt rum samtidigt som välfärdsstaten nedmonterats. SD har kunnat växa genom att hävda att neddragningarna orsakas av flyktingströmmarna.
Jag hävdar att nedmonteringen av välfärden är orsakad av en konsekvent och medveten politik. Det har ingenting med invandringen att göra. Vi är ett rikare land än någonsin, men resurserna är mer ojämlikt fördelade. Alliansens politik har varit uttryck för en vilja att förändra Sverige från ett “bidragsland” till ett land där alla i större utsträckning får ta ansvar för sina egna liv. Man har gjort det lätt för SD. De har kunnat peka på pensionärer, sjuka och arbetslösa och i samma mening hävda att alla försämringarna är orsakade av invandringen.
I själva verket är neddragningarna orsakade av en högst medveten jobbpolitik. Med arbetslinjen som ledord har man velat skapa drivkrafter och incitament för nya företag och tillväxt. De arbetslösa och sjuka som har drabbats av Alliansens stenhårda arbetslinje har ironiskt nog sett att arbetslösheten har ökat från 6,7 procent vid tillträdet 2006 till 7.9 procent vid valet 2014 (källa SCB). Av en åttaårig arbetslinje återstår ett kort minustecken.
Besparingarna inom a-kassa och sjukförsäkring har inte bara haft konsekvenser för de direkt drabbade. Det har gjort oss alla mer otrygga. Med ökad otrygghet börjar vi, i första hand, se om vårt eget hus. Vi har fått ett mindre solidariskt Sverige. Ett Sverige där föräldrarna i en förortsskola, som inte fungerar, inte engagerar sig för att få till förändringar i skolan. Det är lättare att flytta sina barn till en högpresterande innerstadsskola, och försöka glömma problemen på den första skolan.
Segregeringen ökar, vi kommer längre ifrån varandra. Sakta i denna otrygga värld, växer det fram ett förakt för svaghet. Alla försöker vi dölja vår svaghet, även de som med Reinfeldts ord “går upp och går till jobbet på morgonen”. Det sovande folket finns inte längre.
Under Reinfeldts åtta år vid makten ökade stödet för SD, från 2,9 procent till 12,9 procent. Det är ingen slump. Det är ett arv Fredrik Reinfeldt lämnar efter sig.
Talet om att vi ska öppna våra hjärtan, är inte mycket värt, när man samtidigt i praktisk politik hela tiden låter de svagaste grupperna stå för notan. De med fast heltidsarbete, villa, bil och sommarhus har istället fått återkommande jobbskatteavdrag, slopad fastighetsskatt och slopad förmögenhetsskatt och kan fortsätta att göra skatteavdrag för läxhjälp.
Man kan hävda att SD:s ökade stöd bara är en del av en större europeisk utveckling. Sant till viss del, men så länge vi i Sverige upplevde att vi hade ett välfärdssystem som fungerande och var rättvist, kunde Sverige hålla SD utanför riksdagen. Bättre än man klarat av i Danmark och Norge. Sverigedemokraternas stöd ökade med tio procent under Fredrik Reinfeldts tid. Jag tror inte det var vad han ville, därför måste hans tid vid makten ses som ett misslyckande.
Anders Jansson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
