Vill vi efter Ukraina förhindra att Europa och vårt närområde återfaller i kallt krig måste vi våga inrikta oss på en förtroendeskapande, konfliktförebyggande säkerhetspolitik.

Efter Ukraina är närområdet på nytt huvudämne i den svenska försvarsdebatten. Den internationella krishantering som i full partipolitisk enighet varit den svenska militära försvarsmaktens huvuduppgift under en ganska lång tid verkar nu glömd av alla utom ÖB. Territorialförsvaret av traditionell militär modell ska stärkas till följd av det ryska ingripandet och maktövertagandet på Krim. Försvarsberedningen har fått ett par månader extra på sig för att ta hänsyn till den nya hotbilden.

Först talade de flesta om behovet av att upprusta Gotland. Efter någon veckas betänketid har entusiasmen för detta något dämpats. Men visst behövs närvaro till sjöss och i luften kring Gotland och det inte bara för strikt militära uppgifter som spaning och underrättelseverksamhet. Också om vi ska ta ett bredare säkerhetsbegrepp på allvar och möta hot som miljöskador, olyckor och sårbara kommunikationer inte minst i Östersjön, är Gotland viktigt.

Men Gotland är ingen huvudsak. Frågan är om ens det militära försvarets styrka är någon huvudfråga i ett förändrat säkerhetspolitiskt läge.

Den tragiska slutsatsen av Ukrainas drygt 20-åriga självständighetshistoria är att ingendera politiska sidan i landets maktspel lyckats visa sig legitim, att samhället låsts i regionala och etniska motsättningar, personliga maktspel och grov korruption, vare sig Moskvaorienterade eller EU-vända ledare varit vid makten.

I denna insikt borde parterna både inom och utom landet ha sökt en gemensam nystart. Men i ett ryskt geopolitiskt maktområde med militärstrategiska tyngdpunkter som Krim, valde Ryssland i stället aggression och att flytta fram sina maktpositioner.

Det är inte svårt att förstå att de baltiska staterna känner oro. Men förutsättningarna kan inte jämföras med Ukraina. De baltiska staterna har en helt annan ekonomisk, social och politisk styrka och är redan integrerade i väst. Där finns i dag ingen rysk militär närvaro. Mycket måste gå fel för att Ryssland skulle finna en förevändning att direkt ingripa i Estland eller Lettland.

Att det ska gå fel i Baltikum är fortfarande Sveriges främsta säkerhetspolitiska hot i närområdet. Syftet med den framgångsrika nordiska Östersjöpolitiken på 1990-talet var att avvärja ett sådant hot genom att bidra till att upprätta och upprätthålla demokratiska regimer som har folklig legitimitet och kunde visa sociala och ekonomiska resultat. Det måste fortsatt vara målsättningen.

För detta krävs inte i första hand ett starkare svenskt militärt territorialförsvar. Viktigare är en förnyad Östersjöpolitik i syfte att än mer binda länderna i vårt närområde närmare varandra i samarbeten och gemensamma intressen. Likt för 20 år sedan krävs ett brett engagemang av stat, kommun, näringsliv och inte minst frivilligorganisationer av de mest skilda slag.

Den svåraste utmaningen i detta ligger i att en förtroendeskapande Östersjöpolitik måste omfatta också det Ryssland som för de övriga i området är hotet eller problemet. Förtroendeskapande innebär att skapa kontakter och ömsesidiga beroenden. Men ryggmärgsreaktionen mot Ryssland har alltmer blivit att undvika beroenden. De uppfattas som farliga för små stater och ger stora stater med maktambitioner möjligheter till påtryckningar.  Och samtidigt måste vi i en trovärdig Rysslandspolitik kunna tala klarspråk om ryska brott mot mänskliga rättigheter och maktövergrepp.

Vill vi efter Ukraina förhindra att Europa och med det vårt närområde återfaller i kallt krig och geopolitiska nollsummespel, måste vi våga inrikta oss på en förtroendeskapande, konfliktförebyggande säkerhetspolitik. Det är något mycket mer och viktigare än några nya miljarder till det militära försvaret.

Anders Mellbourn, statsvetare och journalist, tidigare chef för Utrikespolitiska Institutet och chefredaktör för Dagens Nyheter.

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena