Det krävs både strukturell analys och identitetspolitisk kamp för ett verkningsfullt vänsterprojekt, skriver Anders Neergaard.
Vänstern förlorade valet, vilket säkert lagt grunden till debatten om vänstern och identitetspolitik. Det handlar om hur vi ska förstå dagens samhälle och om möjligheterna och strategierna för en vänsterpolitik.
I denna debatt ställs vänsterpolitik mot identitetspolitik. Medan Judith Kiros (DN 10/11, 20/11) argumenterar för att de båda går att förena, och Erik Wijk (18/11) och Roya Hakimnia (DA 18/11) stöder argumentationen, är det för Åsa Linderborg (AB 7/11), Nina Björk (12/11) och Nooshi Dadgostar (AB 17/11) självklart att identitetspolitik står i motsättning till och försvårar vänsterpolitik.
Till skillnad från de senare tror jag att vänsterns svaghet är kopplad till just identitetspolitikens svaga ställning.
Identitetspolitiken är antiliberal och anti-postmodern; eftersom den utgår från kollektiva erfarenheter av förtryck och leder till kollektiv organisering. Identitetspolitiken är grunden för i stort sett alla befrielserörelser, tex. arbetarklass, antikoloniala, kvinnor, rasifierade eller HBTQ.
Arbetarklassens frigörelse, för att låna Erik Wijks citat från Marx och första internationalen: ” måste vara arbetarklassens eget verk”), en identitetspolitik vars nödvändighet jag tror Linderborg, Björk och Dadgostar också är överens om. Även den Marxska distinktionen mellan klass i sig (det objektiva strukturella förtrycket) och klass för sig (den subjektiva identitetspolitiska aspekten) tydliggör detta.
Den marxistiska historikern EP Thompson använde just identitetspolitiken – klass för sig – i sin analys av hur den engelska arbetsklassen skapade sig själv som politiskt subjekt. Jag vågar vara så pass arrogant – och nu vänder jag mig speciellt till Björk– och påstå att svagheten vad gäller en intersektionell klassidentitetspolitik är ett större problem hos socialistiska rörelser idag än avsaknaden av korrekta analyser av kapitalismen.
Linderborg skapar en problematisk motsättning när hon skriver ”Det är mer liberalt än vänster att göra representation till en fråga om hudfärg och inte struktur. Det är det som gör att vi fastnar i symbolerna – Lilla hjärtat, negerboll – som visserligen är nog så viktiga, men som aldrig vidgas till att handla om levnadsvillkoren i Gottsunda.”
Jag håller inte med, levnadsvillkoren i Gottsunda – det strukturella förtrycket – hänger tätt samman med text och bild som stereotypifierar och osynliggör. Hudfärg och struktur hänger ihop både historiskt och i dag. Jag ser inte riktigt hur vi ska skilja mellan det strukturella och det ideologiska: vänstern måste se att det hänger ihop, och det kan vi endast om identitetspolitiken får mer utrymme.
Det finns solidaritetsformer för mellanskikt och kapitalister visavi arbetare i den socialistiska kampen, för män visavi kvinnor i den feministiska och för ”vita” visavi rasifierade i den antirasistiska – men det förutsätter en ödmjukhet från de privilegierade, inte en tro på att de kan erfara det samma.
Självklart finns det problematiska delar av identitetspolitiken, som några gånger uttrycks i dogmatism, där en rörelse som i alla alla sammanhang söker konfrontation med andra delar av vänstern – med syfte att bli VÄNSTERN med versaler. Gayatri Chakravorty Spivak pratar om behovet av en strategisk essentialism – en dynamisk och självkritisk identitetspolitik – något jag tror förutsätter intersektionella analyser, för att minimera risken för att en maktdimension blir alltför dominant i analysen och exkluderande inom ett större vänsterprojekt.
Marx kritik mot ensidigt analyserande i den 11:e Feuerbach-tesen ”Filosoferna har bara tolkat världen på en rad olika sätt, men det gäller att förändra den” är viktig. Jag har sett många akademiska analyser av diverse strukturella förtryck – som oftast läses av en liten skara akademiker och numera mest på engelska.
Men från dessa analyser av klass, kön, rasifiering eller sexualitet ”i sig” till kampen ”för sig” framstår avståndet som gigantiskt. Den strukturella analysen (i sig) och den identitetspolitiska kampen (för sig) är båda nödvändiga delar av ett verkningsfullt vänsterprojekt.
Anders Neergaard, aktivist och docent vid Institutionen för samhälls- och välfärdsstudier vid Linköpings universitet
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
