ledare Långtidsarbetslösa i sysselsättning är en jättevinst för ekonomi, tillväxt och människors tillit. Men trots retoriken är samhället på väg bort från målsättningen att alla ska kunna bidra efter förmåga. 

För närvarande har 186 000 personer i Sverige varit utan jobb mer än 12 månader, en ökning med nära 60 000 under pandemin.

Men arbetslösheten sjunker och är snart lägre än före Coronakrisen i nästan hela landet, framhöll Nordeaekonomen Susanne Spector på ett seminarium arrangerat av arbetsmarknadsföreningen Ilera i måndags. Hon är optimist. Även långtidsarbetslösa kommer att surfa på en »urstark« efterfrågan.

Det starka samhälle S talar om kännetecknar inte dagens svenska arbetsmarknad.

Arbetsförmedlingens erfarna analyschef Annika Sundén är mer realist. Hon ser snarare ett struktur- än ett konjunkturproblem. Trots skriande personalbrist i flera sektorer riskerar arbetslösheten att bita sig fast för dem som står längst bak i kön, eftersom det är hårdare konkurrens om ingångsjobben idag.

Störst är arbetslöshetsklyftan mellan inrikes- och utrikesfödda. Skillnaden ligger nu på 13,7 procentenheter, jämfört med 6,7 år 2007. Hela 3 procentenheter tillkom under pandemin.
I sitt installationstal lyfte Socialdemokraternas nya partiledare Magdalena Andersson just denna grupp som har allra svårast att få jobb, lågutbildade utrikesfödda och i synnerhet kvinnor.

Hon markerade tydligt mot underordning, segregation och ojämställda villkor mellan män och kvinnor: Vi ska inte »ge oss förrän alla utrikes födda kvinnor kan göra samma resa som kvinnor gjorde i Sverige på 50-, 60- och 70-talet«, oavsett vad pappor, mammor, makar eller bröder tycker och tänker.»
Barn ska inte ärva föräldrars arbetslöshet utan »se sina föräldrar bidra till samhällsbygget« Exempelvis via en »subventionerad anställning, röja sly eller hjälpa till i hemtjänsten. »För så funkar det i Sverige. Här får alla vara med och bidra. För alla behövs.«

Den nya S-ordföranden deklarerade även att »alla arbetsföra som får ekonomiskt bistånd också ska möta en tydlig förväntan. Är man fullt frisk och arbetsförmögen, då ska man möta lika tydliga krav på aktivitet oavsett i vilken form man får stöd.«

Hennes tal var tufft, provocerande för en del, klarspråk för andra. Men samtidigt utan tillräckligt med hästkrafter, eftersom den praktiska politiken inte speglar retoriken.
Det starka samhälle hon och Socialdemokraterna talar om kännetecknar inte dagens svenska arbetsmarknad.
Den aktiva arbetsmarknadspolitiken har tvärtom nästan upphört.
2006 använde staten 48 miljarder inom arbetsmarknadsområdet, både kontantförmåner och aktiviteter.
2008 hade alliansregeringen skurit ner detta till 28 miljarder.
2019, före pandemin disponerade området 39 miljarder, enligt SCB.

Under den här perioden har både befolkning och löner ökat, liksom de strukturella problemen på arbetsmarknaden. Ändå har de offentliga resurserna inte hängt med. Inte heller under den socialdemokratiska mandatperioden.

Arbetsmarknadspolitiken är till för att skapa balans. För det första mellan utbud och efterfrågan av arbetskraft. För det andra mellan inkomster och utgifter. Arbetslösa har ju utgifter för hyra, mat och elektricitet som alla andra i samhället. Om fackföreningarna ska kunna hävda sina intressen måste staten kunna hjälpa till genom att påverka balansen med aktiva åtgärder.

Men balansen har snedvridits till arbetsgivarens förmån.

  • Sedan 2008 har arbetsgivaren fått en egen kanal för att öka utbudet av arbetskraft, särskilt i de områden där just utrikesfödda är sysselsatta. Arbetsgivarnas fria rekryteringsrätt tränger därmed undan möjligheter för de utrikesfödda att få sysselsättning. Med hela världen öppen behöver de inte anstränga sig och erbjuda bra heltid och kollektivavtalad lön, eller ta hänsyn till den långa kö som redan finns.
  • Obalansen har dessutom gått över i ren och skär kriminalitet och söndervittring, vilket visas så tydligt i boken Hemtjänstmaffian, (Atlas), som nu nominerats till Stora Journalistpriset.
  • De borgerliga partierna, särskilt Moderaterna vill fortsätta trycka ner de ekonomiska villkoren för de långtidsarbetslösa.
  • Ansvaret för långtidsarbetslösa har dessutom i hög grad flyttats till kommuner där moderater inte styr. Fördelningen av flyktingar som behöver extra hjälp ut på arbetsmarknaden är fortfarande extremt ojämn, vilket bland annat visas i en artikel i Dagens Arena. Detta gör också Magdalena Anderssons utspel om obligatorisk aktivitet för dem med ekonomiskt bistånd problematiskt. Arbetsbördan eller notan hamnar ju inte hos henne, eller den starka stat hon vill se.
    För att rå på långtidsarbetslösheten på riktigt måste alla undersysselsatta sysselsättas med samhälleliga åtgärder, med ersättningar som motsvarar deras utgifter.
  • A-kassan, som ska upprätthålla lönenivån och ge löntagarna möjlighet att inte ta jobb till mycket sämre villkor, är återigen under stor press efter tillfälliga förbättringar under pandemin.

Det är bråttom att agera om försäkringen ska kunna fungera som det är tänkt, skriver Mats Essemyr och German Bender i en rapport för Arena idé.

Via Centerpartiet har arbetsmarknadspolitiken förvandlats till en marknad för mer eller mindre seriösa småföretag. Och vart politiken ska bära Arbetsförmedlingen är det ingen som vet. »Exakt hur det ska se ut kan ingen säga idag«, sammanfattade myndighetens analyschef Annika Sundén.

»Arbetsmarknadspolitik är enormt viktig och kan sortera om i kön», betonade Johan Vikström, utredare vid IFAU, institutet för arbetsmarknadspolitik på Ileras seminarium. Och det är inga nya hjul som behöver uppfinnas. Gruppen behöver fortfarande samma mix av aktiv förmedling, utbildning, praktik och subventionerade anställningar som tidigare visat sig fungera. Det har man vetat i 100 år.

Magdalena Andersson (S) tuffa tal kräver inte bara fler miljarder, utan en helt ny(gammal) politik. 186 000 utan jobb i mer än 12 månader visar storleken på uppgiften.

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena