Anklagelserna mot Strandhäll klingar falskt

ledare Regeringen har rätt att tillsätta generaldirektörer. Och rätt att avsätta dem. Detta styr även de borgerliga partiernas förhållningssätt. Den som hävdar något annat har kort minne.

Moderaterna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna vill avsätta Annika Strandhäll genom ett misstroendevotum i riksdagen.

Utgången hänger på Centerpartiet, som vill invänta Konstitutionsutskottets utredning av frågan. Det är ett mycket rimligt förhållningssätt. Att ta ställning när alla kort ligger på bordet. När det finns mer fakta i ärendet. Som alla som anser sig vara ”den vuxne i rummet” borde göra.

Problemet, både för de som vill avsätta och de som vill rädda kvar Strandhäll, är att den här sortens frågor sällan är glasklara.

Ulf Kristersson och hans kollegor misstroendebranschen menar att Begler fick sparken av politiska skäl.

Det är ett svårbegripligt argument.

Det är svårt att se hur de partier som krävt Sjöbergs avgång kan rikta ett misstroende mot Strandhäll utan att det klingar falskt.

Regeringen har rätt att tillsätta generaldirektörer. Och rätt att avsätta dem. Om det finns rimliga skäl. Generaldirektörernas uppgift är att förvekliga regeringens politik i myndighetens verksamhet. Det är myndigheterna som möter medborgarna. Om regeringen ogillar metoderna är det rimligt att hitta en annan person för jobbet.

I det läget blir frågan på ett eller annat sätt politisk.

Detta styr även de borgerliga partiernas förhållningssätt. Den som hävdar något annat har kort minne.

Nyligen krävde Centern och Liberalerna att regeringen skulle avsätta Arbetsförmedlingens generaldirektör Mikael Sjöberg. De menade att han gått hårdare fram med nedläggningarna av arbetsförmedlingar än vad som var motiverat av de budgetnedskärningar Sjöberg har att förhålla sig till.

Sjöberg hävdar att han bara gjort vad som krävs med utgångspunkt från de politiska direktiven och de ekonomiska ramarna.

Likheterna med det nu aktuella fallet var ännu tydligare 2008, när arbetsmarknadsministern och moderaten Sven-Otto Littorin sparkade Bo Bylund, då generaldirektör för Arbetsmarknadsverket. Littorins minst sagt luddiga motiv till beslutet var att myndigheten behövde ändra inriktning. Alla utgick ändå ifrån att det fanns politiska motiv, ett antagande som eldades på av att Fredrik Reinfeldt redan inför valet 2006 kallat Bylund för en ”socialdemokratisk valarbetare”. Två år senare fick han alltså på lösa grunder sparken och ersattes av Angeles Bermudez-Svankvist, som ytterligare några år senare meddelade att hon kandiderade till riksdagen för Centerpartiet.

Det är ärligt talat svårt att se hur de partier som krävt Sjöbergs avgång eller de partier som stod bakom avskedandet av Bylund 2008 redan i det här läget kan rikta ett misstroende mot Strandhäll utan att det klingar falskt.

Det finns också skäl att fråga sig om inte misstroendeförklaringen i sig själv i första hand är politiskt motiverad. Hur ska vi annars se på det faktum att de inte ens vill invänta KU:s utredning av frågan?

Kan det ha något att göra med att det till helgen är val till Europaparlamentet?

Kan det möjligen spela in att dessa partier genom misstroendet ser en chans att flytta fokus till en ”socialdemokratisk skandal”? Flera av de aktuella partierna har ju haft påfallande svårt att hitta en tydlig roll i valdebatten.

Strandhälls problem är att hon före beslutet att avsätta Begler gav henne beröm för det sätt hon skötte Försäkringskassan. Kritikerna menar att hon inte hade några rimliga skäl att byta ledning för kassan. Det finns frågetecken som behöver rätas ut. Det är just därför det är klokt att invänta KU:s bedömning.