Utredningen om framtiden för public service verkar ha invaggat många i övertygelsen att den inte utgör någon fara. Men i direktiven ryms en ohelig allians mellan de konservativa och kapitalet.
Det finns en utbredd oro i samhället över vart Sverige är på väg. Konflikten tar även plats i public serviceutredningen.
Det är något med ordet skattefinansierad som gör att det kliar i fingrarna hos partier som önskar mer kontroll över public service och offentligt finansierad kultur. Bakom orden ”smalare och vassare” handlar det i själva verket om att SD, KD och M vill se regleringar, neddragningar och ett avsmalnat uppdrag. Tonen var hård före valet. Tydligast uttryckt av SD:s Björn Söder som vill ”reformera public service i grunden”.
Ska SVT ska ge upp sina lokala ambitioner?
På pressträffen om den utredning som ska ligga till grund för Sveriges Radio, Sveriges Television och Utbildningsradions tillstånd åren 2026–2033 använder utredningsordföranden, tidigare KD-ledaren Göran Hägglund, ord som ”starkt, oberoende, hållfast för framtiden”. Målet är ”folkbildning och journalistik för hela landet”.
Och det låter ju bra. Eller?
Kulturminister Parisa Liljestrand (M) är i vart fall tillfreds med inriktningen i uppdraget. Liberalerna har med paragrafen i Tidöavtalet utropat sig som räddare av de samhällsägda kanalernas oberoende. Men faran är inte över. Med tanke på att de konservativa har stor tyngd i utredningen finns all anledning till vaksamhet. BBC, vaggan för all public service, visar vad klåfingrighet gör med trovärdigheten. Efter hårda neddragningar och politiska ingrepp från Boris Johnson med flera har BBC:s förtroende rasat från 75 till 55 procent på bara några år.
I Sverige har förtroendet för public service ökat från 71 till 76 procent de senaste fem åren. Endast 11 procent tycker att ett smalare uppdrag är en bra ide.
Att public service är en angelägenhet för hela Sverige och att uppdraget är brett slogs fast i det tillstånd som löper fram till 2026, liksom i tidigare tillstånd. Men detta ifrågasätts redan inledningsvis med formuleringen:
”Kärnan i public service-uppdraget bör därför inriktas på de samhällsbehov som marknadsaktörerna inte kan tillgodose.”
”Bredare produktion, som underhållning och större sportevenemang, kan som regel levereras av kommersiella aktörer.”
Med andra ord: Det som blir över kan SVT göra.
Det råder knappast någon tvekan om vart direktiven pekar. Mot färre timmar sport, nöje, underhållning och film som därmed blir mer svåråtkomligt och dyrare för publiken. Inga Mästarnas mästare, inget Mello, Bäst i test eller Allsång på Skansen. På Spåret kanske kan slinka undan som folkbildning.
Bland de 27 punkterna finns även det märkliga uppdraget att »analysera och vid behov lämna förslag på hur samverkan mellan public service och kommersiella kvalitativa nyhetsmedier kan utvecklas«.
Alltså samarbete mellan de som behöver tjäna pengar på publiken och de vars uppdrag är samhällsnytta fri från pengadriven påverkan.
Ska SVT ska ge upp sina lokala ambitioner, stänga ner sina 50 nyinrättade lokala kanaler och hoppas att döende lokalmedier därmed får en livräddande injektion?
Det tar tid att bygga ett förtroende, men det kan gå hisnande fort att rasera det. Det som inte är skadat behöver inte repareras. Mer än någonsin behöver Sverige saker som förenar. Det breda uppdraget är en del av det breda förtroendet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
