Anmälda till socialen – som hämnd

Gästkolumn Att sikta in sig på fiendens barn är ett beprövat knep inom organiserad brottslighet. Men socialanmälningar som repressaliemetod används idag av myndigheter, skolor och privata företag, skriver Lisa Bjurwald.

Fallet med den vanvårdade flickan som kallades Lilla hjärtat visar på vikten av en aktiv socialtjänst, som tidigt reagerar och framför allt agerar när barn far illa. Men det som i folkmun kallas ”socanmälningar” kan också användas för att straffa män och kvinnor, som inte på något vis brustit i sina föräldraskap.

En mamma som gått ut och kritiserat sitt barns fritidsverksamhet för bristande säkerhetsrutiner har i samband med det mottagit en anonym orosanmälan till socialtjänsten. ”Jag blir så arg och äcklad av hyckleriet,” säger hon. “De som försöker skydda sina barn, de som ifrågasätter skolor, vården med mera blir utsatta för repressalier av falska anmälningar. Nästa gång man ser någon göra något mot sitt barn kanske man inte vågar anmäla.”

Visselblåsare som kritiserat interna missförhållanden bemöts inte heller med tacksamhet, vilket delvis är förståeligt. De kan ha avslöjat pinsamma brister eller rent av sådant som leder till chefers avgångar och rubriker i pressen. Men visselblåsarnas utsatthet leder inte sällan till en känsla av “noll att förlora”. Kanske har de redan hunnit säga upp sig eller blivit uppsagda. Situationen kan ha eskalerat till att fack och juridisk expertis är inkopplade, och anonymiteten har hur som helst gått förlorad. Då kan situationen med hämndanmälningar vara svårare att navigera för de som riktat kritik mot tjänster som skola, vård och omsorg.

Ilskan och känslan av maktlöshet är dock desamma oavsett vem som drabbas. Karin gick ut offentligt och visselblåste om sexism på en rättsvårdande myndighet. När hon vägrade backa inledde cheferna en motoffensiv som i början av året inkluderade en orosanmälan mot hennes tonåriga barn. “Orosanmälan är nu nedlagd från socialens sida efter samtal med oss föräldrar och barnen,” berättar hon idag. “Myndigheten vägrar ge mig svar på hur det hela gått till, men jag fortsätter att kräva svar.”

Karin har varit sjukskriven under flera månader “på grund av kollegors beteende, men främst på grund av ledningens agerande”. Problemen med sexism finns henne veterligen kvar. Istället för att lägga sina ansträngningar på att förbättra arbetsmiljön, har myndigheten alltså valt att straffa den som vågade belysa problemen.

För att göra en orosanmälan krävs ingenting mer än en misstanke om att ett barn far illa, och det är inga problem att lämna in sin orosanmälan anonymt.

Kommunikatören Jiang Millington vid Svenska kyrkan har två barn med neuropsykiatriska diagnoser. Hennes barn har haft svårigheter med skolgången och på grund av detta har hon av skolorna utsatts för orosanmälningar till socialtjänsten. “Jag tappade räkningen efter den tjugonde anmälan,” säger Millington, en av grundarna till Föräldranätverket Barn i Behov. “Flera kommuner har satt i system att orosanmäla för att få loss resurser att hjälpa barn i skolan, men eftersom orosanmälningar till socialtjänsten ska handla om oro för brister i föräldraförmågan läggs de flesta sådana anmälningar ner direkt.”

Som förälder spelar det dock ingen roll, säger Millington: “Man går sönder varenda gång man blir anmäld. Det gör fruktansvärt ont att bli ifrågasatt på det sättet. Och konsekvenserna kan ju faktiskt bli att ditt funktionsnedsatta barn tvångsomhändertas. Det är en skräck.”

Att sikta in sig på fiendens barn är ett beprövat knep inom exempelvis organiserad brottslighet. I ett öppet och modernt samhälle är sådana metoder dock lika önskvärda som kidnappningar eller förgiftningar av meningsmotståndare. Hämnd efter skilsmässostrider och liknande “privata” falskanmälningar är svåra att förhindra. Men i de här fallen handlar det om myndigheter, skolor och privata företag som beter sig som psykotiska ex.

För att göra en orosanmälan krävs ingenting mer än en misstanke om att ett barn far illa, och det är inga problem att lämna in sin orosanmälan anonymt. Det här är sannolikt grundförutsättningar för att anmälningar ska fungera, men det gör också systemet sårbart för missbruk. Det är upp till journalister att lyfta fram sådana här fall men främst, naturligtvis, upp till socialtjänsten att vara medveten om förekomsten och om nödvändigt öka vaksamheten på tecken påfalska anmälningar.

“Vi känner till att det finns situationer då anmälningar sker utan grund”, kommenterar utredaren Eva Kågström vid Socialstyrelsen. “Socialtjänstens uppgift är att göra en förhandsbedömning vid en inkommen anmälan, vilket därefter leder till beslut om att inleda eller inte inleda en utredning.” Det inkommer nästan tusen orosanmälningar per dag, enligt Socialstyrelsens senaste kartläggning. Men hur många av dessa som är gjorda på falsk grund, det vill säga ej av omsorg om barnet, kan myndigheten inte svara på.

Socialanmälningar som repressaliemetod är i slutänden ett hot mot demokratin, eftersom det påverkar medborgarnas benägenhet att uppmärksamma missförhållanden.Blotta ryktet om att andra kritiker hade utsatts för socanmälningar var nog för att en ung mamma drabbad av förlossningsvårdens brister skulle avstå från att anmäla sina vårdgivare. Om det inte handlar om problem som är omöjliga att ignorera är det lätt att bara låta det bero. Risken att få sitt föräldraskap ifrågasatt upplevs som en alltför stor insats, liksom det yttersta hotet: att fråntas sina barn.

Lisa Bjurwald är journalist och författare med samhällspolitisk inriktning som bland annat granskar sjukvården under covid-pandemin.

  
Transparens: Artikelförfattaren och Millington är löst yrkesmässigt bekanta som verksamma inom medier och kommunikation men har aldrig träffats fysiskt.