Nyligen presenterades missbruksutredningen efter över två års utredande. Från IOGT-NTO:s håll välkomnar vi att denna utredning blivit utförd. Det var nödvändigt med tanke på de brister som i dag finns inom svensk missbruksvård.
Utredningen innehåller flera kloka förslag. Att lagstifta om att läkarna ska fråga om dryckesvanor, att införa bättre utbildning för berörda yrkesgrupper, att införa vårdgaranti och att vården blir mer målgruppsanpassad är mycket bra. Satsningen på forskning om bland annat hur barn reagerar i missbruksmiljö är efterlängtad. Fokus på bemötandet och ökat inflytande både för individen och för brukarorganisationerna är mycket välbehövligt.
Samtidigt finns några förslag som oroar. Förslaget om att lägga huvudmannaskapet för missbruksvården på landstinget skapar en hel del frågetecken.
Missbruk och beroende är medicinska problem med stora sociala konsekvenser. I vården måste man ta hänsyn till dessa båda aspekter. Landstinget må vara mer kompetent vad gäller den medicinska biten – men hur blir det med den sociala?
Missbruk och beroende skapar minst lika stora sociala konsekvenser för tredje man som medicinska konsekvenser för individen. Hundratusentals barn växer upp med missbrukande föräldrar. Varje år skadas mer än tusen människor i trafikolyckor där alkohol eller andra droger är inblandade. Vi kan inte bara se till den medicinska aspekten för individen, eller jämföra alkohol- och narkotikamissbruk med rökning eller onyttig mat. Missbruk och beroende av alkohol och andra droger får så mycket större konsekvenser.
Risken med att flytta över missbruks- och beroendevården till landstinget är att de sociala aspekterna får mindre utrymme. Vem på landstinget har koll på hur en alkoholmissbrukares barn har det i skolan? Vem finns där när det sociala nätverket kring en människa rasar? Vem ordnar boende och ekonomiskt stöd? De psykosociala och sociala inslagen i vården ligger inom socialtjänsten. Utredningen presenterar förslag på samordning men samarbete mellan landsting och kommun är inte problemfritt.
Många kommuner har i dag en mycket större förmåga att se helheten kring den som har problem. Kommunen har även ofta ett bra samarbete med andra aktörer inom missbruks- och beroendevården, exempelvis den idéburna sektorn.
Det finns andra tecken på att missbruksvården med utredningens förslag tenderar att bli mer inriktad på medicinska lösningar. Att Lagen om vård av missbrukare, LVM, blir en del av Lagen om psykiatrisk tvångsvård, LPT, har ett signalvärde i sig. Från vår sida kan vi inte se att beroende skulle vara enbart en psykisk sjukdom. Missbruk hänger även ihop med annat och är så pass omfattande att det behövs en särskild lag. Det finns också en risk med förslagen som läggs kring substitutionsbehandling när det gäller narkotikaberoende. Risken är att denna typ av behandling kommer att öka på bekostnad av annan behandling i och med att det blir mer tillgängligt.
Att ta ett helhetsgrepp om missbruksvården var nödvändigt och på tiden men att se missbruk som enbart ett medicinskt problem kan få stora konsekvenser. Ett stort antal frågor behöver besvaras innan vi får en missbruks- och beroendevård värd namnet.
Anna Carlstedt, förbundsordförande IOGT-NTO
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
