Tecknen är tydliga. De svenska abortmotståndarna går i samma riktning som deras likasinnade runtom i Europa. Vi ska inte tro att Sverige är immunt mot abortmotståndet.
”Ja till livet kommer att slå hål på feministernas myter och fördomar. Länge nog har vi fått höra om cellklump och livmoderinnehåll (…)”.
Det är i kväll det ska ske. Ja till livets ordförande Gunilla Gomér ska slå hål på myter och fördomar i en debatt om fri abort med folkpartisterna Cecilia Wikström och Jenny Sonesson. Hon verkar stridslysten i sin inbjudan på Facebook.
Men vem bryr sig om Ja till livet? Är det inte bara ett gäng tokstollar? Eller i alla fall en mycket marginell organisation utan makt att påverka.
Samtidigt. I kväll står de där med en av Folkpartiets mer namnkunniga politiker, tillika europaparlamentariker. Upprinnelsen är en sällan skådad ström debattartiklar i både Aftonbladet och Sydsvenska Dagbladet. Den svenska pro-liferörelsen har haft en intensiv höst. Ja till livet har gjort sin röst hörd.
De är inte ensamma. Debattartiklarna signeras också av representanter för den katolska rörelsen Respekt och stiftelsen Provita. Respekt är gamla i gården. Provita är ett relativt nytt tillskott i den svenska pro-liferörelsen. De arbetar för mänskliga rättigheter och värdighet, enligt den sparsamma informationen på hemsidan som är ”under uppbyggnad”.
I våras skickade de in ett officiellt klagomål mot Sverige till Europarådets kommitté för sociala rättigheter. Sverige respekterar inte samvetsfrihet som en grundläggande mänsklig rättighet, enligt Provitas VD juristen Ruth Nordström.
Det är den samvetsfriheten som innebär att vårdpersonal kan neka att utföra aborter om det strider mot det egna samvetet. Det är också den samvetsfriheten som har gjort att italienska kvinnor tvingas resa utomlands för abort eftersom mer än hälften av landets gynekologer vägrar att utföra aborter. Det finns andra punkter i klagomålet, om sena och könsselektiva aborter till exempel – två av den europeiska pro-liferörelsens favoritargument när den fria aborten kritiseras.
Tecknen är tydliga. De svenska abortmotståndarna tycks gå i samma riktning som deras likasinnade runtom i Europa. De delar en professionalisering som har visar sig vara, ja, framgångsrik får man väl säga. Det pratas inte om blodiga foster, utan om mänskliga rättigheter. Juridiken är verktyget.
Den europeiska backlashen, inskränkningarna av aborträtten, sker visserligen i Slovakien, Makedonien och Ryssland. Lagändringar diskuteras i Spanien och Lettland. Inte här i Sverige. Och med vår stabila politiska majoritet bakom den fria aborten är vi förhållandevis trygga. Men vi ska inte tro att vi är immuna, att den svenska partipolitiken är en skyddad zon.
Ja till livet flankeras av riksdagsledamoten Julia Kronlind i kvällens abortdebatt. Hon och hennes partikamrater i Sverigedemokraterna vill sänka abortgränsen. De tillhör landets tredje eller fjärde största parti. Gunilla Gomér representerar Kristdemokraterna i landstingsmäktige i Västra Götalandsregionen. Nästa år kandiderar Ja till livets ordförande till riksdagen.
I det här pusslet ska vi inte glömma Människorätt för ofödda. Det är dom som åker runt med en lastbil, täckt av bilder på aborterade foster och med texten ”Abort dödar små människor”. Det är klassiskt amerikanskt pro-lifekampanjande. Och kanske är de alltför extrema för att ta på allvar.
Men de fyller en annan funktion – de får de andra abortmotståndarna att förflyttas mer mot mitten, bort från det extrema. Bredvid Människorätt för ofödda verkar Ja till livet plötsligt riktigt vettiga.
Med den förskjutningen kan hotet mot aborträtten bli en realitet även i Sverige.
Anna Dahlqvist, frilans och författare till ”I det tysta – resor på Europas abortmarknad”
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
