Dublinförordningen fungerar inte som den ska. En kombination av politisk press på medlemsländer och konkreta förslag kan förbättra mottagandet.
EU:s gemensamma asylsystem har sedan starten stått inför stora prövningar. Med ökade oroligheter och krig i EU:s närområde har de problem som funnits från början ställts på sin spets.
2013 klubbade Europarlamentet och ministerrådet igenom nya lagar för att förbättra asylpolitiken. Det är nu uppenbart att denna omarbetning inte är tillräcklig.
Målet var liksom tidigare att en asylsökande ska få en korrekt prövning och i stort behandlas likadant oavsett i vilket EU-land ansökan lämnas in.
Reglerna styr bland annat vem som ska betraktas som flykting, hur asylprövningen ska gå till, vilka krav man kan ställa på hur mottagande ska se ut samt vilket land inom EU som ska ha huvudansvar för att pröva en ansökan. De sistnämnda reglerna finns i Dublinförordningen. Det är denna del som mycket av diskussionen i dag kretsar kring, alltså, var ligger huvudansvaret.
Huvudregeln i Dublinförordningen, den så kallade ”första landsprincipen”, är att en asylsökning ska prövas i det första EU-land personer kommer till.
I dag är denna princip till vissa delar satt ur spel. Principen bygger på att asylsökande faktiskt registrerats i det första landet de kommer till, men också att varje medlemsstat har ett fungerande system för att pröva ansökningar. Tyvärr fungerar detta inte i flera medlemsländer.
Både EU-domstolen och Europadomstolen för mänskliga rättigheter har kommit med utslag om att asylsökande inte får skickas tillbaka till Grekland, då man här inte får en rättvis prövning.
Det finns inga enkla lösningar på den nuvarande situationen. Dublinförordningen kom till då det fanns ett behov av tydliga regler för att bestämma vilket land som var ansvarigt, så att det blir rättssäkert för de asylsökande och att de inte faller mellan stolarna.
Till problemen i dag hör att man kringgår Dublinförordningen. Anledningen kan vara att en flykting inte vill registrera sig i ett visst land därför att reglerna om asyl inte tillämpas korrekt och chansen att få asyl är små.
I Europaparlamentet har den socialdemokratiska gruppen, som näst största partigrupp, varit drivande i arbetet för att förbättra EU:s asylsystem. Flera förslag har diskuterats. Till dessa hör:
- Större användning av vad som på EU-språk kallas vidarebosättning,. Det innebär att varje medlemsstat kommer överens med UNHCR om att hjälpa ett visst antal människor direkt från ett flyktingläger. Det finns numer ett gemensamt EU-system – om alla medlemsstater tar sitt ansvar och deltar skulle det leda till avsevärt färre människor på flykt.
- Införande av någon form av mekanism för ansvarsfördelning av asylsökande mellan medlemsstaterna , exempelvis utifrån folkmängd och BNI.
- Mer press på de medlemsstater som direkt bryter mot de gemensamt överenskomna reglerna, men också mot de medlemsstater som i dagsläget tar emot bara ett fåtal flyktingar.
EU-kommissionen har en nyckelroll då den kan dra medlemsstater inför EU-domstolen om dessa inte lever upp till lagstiftning. Men minst lika viktigt är politisk press på regeringar för de medlemsstater som gör alldeles för lite i dagsläget.
Givet de fruktansvärda krig och konflikter som pågår i världen kommer antalet människor på flykt sannolikt inte minska under de närmaste åren. Det är nu viktigare än någonsin att EU och dess medlemsstater ser problemen i vitögat och förbättrar sina verktyg och förmåga att ta emot asylsökande. Vi måste utveckla vår invandrings- och asylpolitik i en mer konkret och human inriktning.
För att göra detta krävs större solidaritet mellan medlemsstater, men framförallt med människor på flykt. Allt annat vore ett svek mot de mänskliga rättigheter som unionen säger sig stå för.
Anna Hedh (S), ledamot av Europaparlamentet
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
