Kvinnors kunskap och arbete värderas lägre än mäns. Akademiskt utbildade kvinnodominerade grupper är bland de största förlorarna. Det förändras inte av sänkta skatter eller av prat om jämställdhet som aldrig handlar konkret om lön.
Sopåkarna i Stockholm tjänar mellan 26 000 och 36 000 kronor i månaden. Att vara sopåkare är ett viktigt och tungt jobb, men det kräver ingen högskoleutbildning med medföljande studieskulder. Medellönen för en specialistutbildad ambulanssjuksköterska med minst fyra års högskolestudier är 27 000 kronor i Stockholm.
Alla säger sig värna vår gemensamma välfärd. Alla älskar sjuksköterskor. Alla ”håller på oss” när vi strejkar för högre lön och bättre villkor. Men ingenting händer. Lönegapet mellan kvinnor och män består. Kvinnor är strukturellt lönediskriminerade.
Alliansen tycker att sänkta skatter är lösningen på problemet och använder flitigt sjuksköterskan som exempel på vinnare i alliansens Sverige. Men sänkt skatt är inte samma sak som höjd lön. Sänkt skatt gör ingen skillnad alls vad gäller värderingen av vår kunskap och vårt arbete. Sänkt skatt ger däremot mindre pengar till offentlig sektor, vilket innebär mindre pengar till våra löner. Och visst får väl även sopåkaren sänkt skatt i alliansens Sverige. Den strukturella lönediskrimineringen består.
De rödgröna talar om jämställdhet, men den starka kopplingen till Kommunal gör att man konsekvent undviker att prata om sjuksköterskors villkor utan att i samma mening nämna undersköterskor. Visst, även undersköterskor är lönediskriminerade. Men man måste våga prata om hur mycket kunskap är värd för vården och för välfärden. Att vår kunskap, som kräver lång högskoleutbildning, faktiskt måste kunna värderas högre. Idag är skillnaden i lön mellan en nyexaminerad sjuksköterska och en undersköterska i bästa fall någon tusenlapp.
Det råder stor brist på specialistutbildade sjuksköterskor i Sverige. Det beror främst på de usla villkoren för de som specialistutbildar sig. En stor majoritet av sjuksköterskorna bekostar specialiseringen själv. Därefter väntar en ytterst blygsam löneökning. Det saknas tydliga karriärvägar och den nya kunskapen används inte för att förbättra och utveckla verksamheten. Lägger man ihop inkomstbortfallet och kostnaden för studielånet måste många arbeta drygt 19 år, halva yrkeslivet, innan utbildningen lönar sig ekonomiskt.
För att uppnå kvalitet, resultat och säkerhet i vården och resten av välfärden måste det finnas utrymme att satsa på den kunskap och det arbete som våra yrkesgrupper bidrar med. Vår kunskap måste lönesättas efter sitt värde. Det gemensamma löneutrymmet måste omfördelas till kvinnodominerade yrken. Män måste acceptera att de löneskillnader som finns i dag förändras.
Offentlig sektor är den största kvinnoarbetsplatsen i landet och många av oss har långa högskoleutbildningar. Politikerna är arbetsgivare i offentlig sektor och har därmed ansvar för arbetsgivarfrågorna. De har också ansvar för arbetsmarknaden i stort och för landets lagstiftning. Alla politiska partier är överens om att vi i Sverige ska ha jämställdhet och ingen ska diskrimineras. Trots detta är frågan om lönediskriminering av kvinnor nästan helt osynlig. Det går inte att blunda och lämna frågan till arbetsmarknadens parter. Det har vi försökt i ett antal decennier. Det fungerar inte.
Varje parti måste kunna tala om vad de har för plan för att förändra den strukturella lönediskrimineringen av högskoleutbildade kvinnor inför den kommande mandatperioden. Vi är 110 000 sjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor som vill ha svar innan vi går och röstar.
Anna-Karin Eklund, förbundsordförande Vårdförbundet
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
