söndagskrönika Det mest tyder på att svensk säkerhetspolitik inte skulle skadas om vi undertecknar FN:s avtal om kärnvapenförbud. Det vore därför ett misstag av de borgerliga partierna att gå emot en folkmajoritet och hålla fast vid sitt nej till avtalet.
Generalförsamlingen i FN har öppnat för ytterligare en höst i New York. Många frågor ska avhandlas, förhandlas och kompromissas mellan världens länder. En förhoppning är att nå konsensus, eller åtminstone inte ett avsteg från tidigare inslagna vägar. Spänningarna i världen ökar utanför FN:s högkvarter och fred, nedrustning, demokrati och internationell rätt har aldrig känts som mer brinnande aktuella och viktiga frågor. Livsviktiga.
Den svenska FN-delegationen är såklart på plats, för sin sista höst som medlemmar i FN:s säkerhetsråd för denna gång. Det multilaterala arbetet fortgår trots ett osäkert politiskt läge här på hemmaplan.
Förra sommaren röstade Sverige ja till FN:s kärnvapenförbud. En milstolpe i Sveriges långa historia av nedrustnings- och fredsarbete. Det som nu återstår efter denna ja-röst är att man ratificerar och undertecknar avtalet. Regeringen Löfven tillsatte en utredning vars uppgift blev att utvärdera vad ett svenskt undertecknande skulle kunna få för konsekvenser. Slutbetänkandet väntas om ett par veckor.
Vad rekommendationen blir vet vi ännu inte men i en skuggutredning som ett par organisationer i den svenska fredsrörelsen låtit göra kommer man fram till att det inte skulle skada Sveriges säkerhetspolitiska ställning på något vis att skriva under. Förbudskritikernas främsta argument har därmed kraftigt försvagats.
Kapprustningen idag står mellan de som försvarar internationell rätt och gemensamma konventioner och de som utan skrupler bortser från desamma.
Förra hösten tilldelades ICAN (International Campaign to Abolish Nuclear Weapons) Nobels fredspris för sitt enträgna arbete för avskaffandet av kärnvapen. Palmecentret är den svenska arbetarrörelsens representant i ICAN och arbetar för att fortsätta arbetarrörelsens långa tradition av fredsarbete.
Inte bara Olof Palme har manifesterat detta i Sverige och världen, även personer som Alva Myrdal, Inga Thorsson och Anna Lindh har varit centrala och viktiga i svenskt fredsengagemang, ett engagemang som fortfarande lever och fortsätter kampen för en fredligare värld.
Kalla krigets globala maktordning gäller inte längre, kapprustningen idag står snarare mellan de som försvarar internationell rätt och gemensamma konventioner och de som utan skrupler bortser från desamma. Där har flertalet länder börjat vackla, däribland stormakterna. Kärnvapenförbud är en principfråga som det borde vara självklart att ställa upp bakom som ett land med den historia Sverige har.
Riksdagen har det slutgiltiga ordet i huruvida Sverige kommer att underteckna förbudet. Partierna i den borgerliga alliansen har redan bestämt sig för att gå emot ett svenskt undertecknande, alldeles oavsett vad utredningen kommer att redovisa om ett par veckor. En trist inställning, och en linje som går emot vad deras egna väljare tycker enligt vår Sifo-undersökning. 86% av de tillfrågade tycker att Sverige bör ställa sig bakom ett förbud mot kärnvapen.
I en orolig omvärld där stater och dess ledare inte hedrar internationell rätt och de konventioner man gemensamt beslutat om borde alla stater som kämpar för upprätthållandet av fred, demokrati och mänskliga rättigheter kunna mötas i ett förbud mot kärnvapen.
I augusti var det 73 år sedan atombomberna föll över Hiroshima och Nagasaki. Det ofattbara lidande som uppstod då under ett par sekunder kvarstår än i våra dagar. Effekten av kärnvapen är svåra att föreställa sig men fasan och rädslan för dem är fastetsad i vårt kollektiva minne.
Trots den oklara regeringsbildning vi står inför i Sverige i skrivande stund borde det vara en självklarhet för varje förtroendevald ledamot i riksdagen att stanna upp och fundera en stund på vilken framtid vi som litet men starkt och principfast land vill bidra till.
Jag tror att multilateralt arbete vinner i längden och att det håller vår värld stabil. Ett svenskt undertecknande handlar i ett första led om att verka för en normerande effekt på något så självklart som ett förbud mot de värsta massförstörelsevapen historien skådat. I en tid av brist på tillit till internationellt samarbete och multilaterala institutioner ska den typen av normerande ställningstaganden inte underskattas.
Genom globalt samarbete kan vi åstadkomma förändring. Vi kan förbjuda kärnvapen. Yes, we can!
Anna Sundström är generalsekreterare för Olof Palmes Internationella Center
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
