Anna Svensson: "När styrkan blir en svaghet"

Jag slösade bort över två år av mitt liv på ett tillochfrån-förhållande med en kille som inte kunde säga att han älskade mig. Det var som att vi hade en överenskommelse i vår relation. Jag var den starka, därför fick jag ta all skit. Han var den svage, därför fick han göra som han ville. Jag skulle aldrig säga nej men alltid förlåta honom. Om jag blev arg och krävde ursäkter eller ansvar så blev han ledsen och sa att jag skrämde honom. Jag tvivlar inte på att jag skrämde honom ibland. Två gånger slog jag honom, en gång lätt och en gång hårt. Hans svar var att skrika att jag var ett psykfall. Jag kröp alltid till korset för jag trodde inte att jag skulle klara mig utan honom. Han förlät mig på villkor att jag lovade att vara snäll.

Våra bråk började när jag berättade för honom att jag blivit sexuellt utnyttjad av min far när jag var barn. Mitt ex kunde inte hantera den informationen och berättade för sin bästa kompis, som jag inte gillade och som inte gillade mig. Mitt ex hade svårt att förstå varför det gjorde mig ledsen, eller varför jag inte ville att han skulle berätta för fler. Jag la flera år på att förklara varför han inte hade rätt att sprida ut min historia för världen, men det var lönlöst. Det var svårt för mitt ex att hans problem verkade så futtiga i jämförelse med mina.

En kväll sa mitt ex äntligen att han älskade mig. Han sa också att han betett sig omoget. Han ville prata nu, men det var försent. Mina vänner hade redan promenerat med mig, pratat med mig och sörjt med mig och jag hade gått vidare. Jag brydde mig inte om att han var ledsen. Han hade varit borta det senaste kvartalet men nu var han hemma och ville satsa på oss. Det ville inte jag. Men jag ville inte vara ensam heller. Efter all skit var jag själstrött och inte det minsta sexuell. Jag ville bara sova med någon. Han tjatade, och eftersom jag inte kunde säga nej till honom och inte ville sova själv föreslog jag ett förhållande utan sex.

Som sagt så räknades bara mina svar så länge de var ett “ja”. Det kändes alltmer meningslöst att säga “nej”. Vårt förhållande byggde på att jag tog ansvar, för att han inte kunde. Att jag tog de psykiska smällarna som han var för svag för. Jag brukade titta på honom och tänka att jag måste offra mig, för ingen annan skulle orka vara ihop med honom. Det blev inget sexfritt förhållande. Det blev långa nätter fyllda av tjat tills jag utan ett ord la mig på rygg och lät honom göra sitt.

Det var värt en kort stunds äckel för att slippa sömnbristpaniken och äntligen få vila. Jag visste att han gjorde fel och att jag inte var mycket bättre som lät honom. När min ilska väl kom tillbaka var det inte feministen i mig som röt till. Det var bara ren tillbakahållen frustration. Jag tappade fattningen, skrek och slängde igen ytterdörren på vägen ut. Nästa vecka bad jag om ursäkt och åkte hem till honom. En tjatnatt senare stod jag återigen med handen på dörrhandtaget och skrek ut min frustration. Jag stormade ut. Vi blev aldrig mer ihop igen.

Kvinnors påtvingade offerroll har sin givna plats på den feministiska agendan. Vi tolkar innebörden olika men diskussionen är både nyttig och viktig. Men vi får aldrig glömma den oerhörda destruktivitet som ligger i att tvingas vara den starka. Att härda ut, stå emot, ta ansvar för fler handlingar än dina egna. Att aldrig tillåtas gråt och känslan av hjälplöshet. Att offra sig själv och leva för någon annan är inte nödvändigtvis den svages uppgift. Det kan lika gärna vara den starkes.

Jag funderar ibland på varför jag inte gick tillbaka en gång till. Antagligen var det så enkelt att jag, parallellt med relationen med mitt ex, byggde ett liv som rullade på vare sig mitt ex var med eller ej. Jag fick ett nytt jobb och nya vänner. Någonstans i den vevan lärde jag mig att sluta se och värdera mina känslor i relation till andra och i stället se på dem utifrån mig själv.

Anna Svensson.

Fotnot: Det här är en text under vinjetten #prataomdet. För mer information om #prataomdet, läs redaktionsbloggen.