LEDARE I reportaget »Hela Sveriges mamma« ser hon ut som en utlevad hippie, med sorgsna ögon. För mig var hennes handfasta råd en livlina.
Det är framför allt två kvinnor som jag borde tacka för att jag klarade av att skriva böcker samtidigt som jag blev mamma.
Den ena är före detta borgarrådet i Stockholm stad, Stella Fare – fyrabarnsmor med en cool, indisk pappa. På t-banan hem från Rinkeby där jag, höggravid, hade intervjuat henne för Dagens Nyheter, lutade hon sig fram och tittade på min mage.
»Om du vill skriva samtidigt som du ammar, kanske du ska börja handla mat på nätet.«
Den andra är Anna Wahlgren, författare till Barnaboken. I slutet av nittiotalet var Anna Wahlgrens position som drottningen av svensk barnuppfostran fortfarande ohotad. För mig var hennes handfasta råd en livlina. Ibland, när kolikskrik och blödande bröstvårtor gjorde att jag nästan gav upp, var Annas röst som lugnande steg upp från boksidorna, det som hindrade mig för att bli galen.
När jag ser SVT:s omdiskuterade dokumentär om Anna Wahlgren, »Hela Sveriges mamma«, slår det mig att jag aldrig riktigt tänkte på vilken politisk roll hon spelade i dåtidens infekterade socialpolitiska debatt. Anledningen till att niobarnsmamman Anna Wahlgren blev så hatad och så älskad var ju faktiskt att hon gick rakt emot tidsandan.
Alla samhällsomstöpningar behöver motröster, annars får de liksom ingen legitimitet. Och där satt Anna, mitt under brinnande och pratade sig varm för ett hemmafruideal som redan var totalt överspelat.
Och där satt Anna, mitt under brinnande dagisreform och pratade sig varm för ett hemmafruideal som redan var totalt överspelat.
Inte blev det bättre av att hon dessutom demonstrerade sitt mammaliv i teve. Tittarna fick familjen Wahlgrens lycka nerkörd i halsen – Anna Wahlgren var inte bara supermamma, kändis och berömd författare, hennes barn, eller »ungar« som hon helst kallade dem, verkade ovanligt välartade och välartikulerade där de agerade framför tevekamerorna.
Inte konstigt att Anna Wahlgren till slut själv hamnade i skottgluggen. I boken Felicia försvann sågar hennes dotter, Felicia Feldt, totalt sin uppväxt. Istället för idyllen som visades upp i medierna, beskriver hon uppslitande uppbrott, fylleri, sexuella övergrepp och hårdföra uppfostringsmetoder.
Många av avslöjandena har ifrågasatts av de andra syskonen. Inte minst har »kändis« nummer två i barnaskaran, före detta ledamoten i Svenska Akademien Sara Danius, ryckt ut för att försvara sin mamma.
Till ingen nytta verkar det. Anna Wahlgrens rykte är förstört. Barnen var i högsta grad en del av hennes varumärke och sedan flera år varnar barnläkarföreningen för hennes kontroversiella fostringsmetoder. Själv har hon enligt SVT-dokumentären tvingats flytta till Indien. I reportaget ser hon ut som en utlevad hippie, med sorgsna ögon under all tusch. Game over – men trots det vägrar hon backa på de punkter där hon bevisligen haft fel.
Det är faktiskt lite synd.
När jag läser om Barnaboken tycker jag nämligen att det är mycket i den som fortfarande håller. Speciellt den reviderade Nya Barnaboken är rensad från gamla, daterade socialpolitiska resonemang och på det hela taget fräsch och uppmuntrande.
Särskilt slutorden i förordet verkar fortfarande förlösande, i alla fall på mig.
De låter så här:
Åt föräldrarna: råg i ryggen.
Åt barnen: frihet från skuld.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
