debatt Netanyahu tvingades skjuta fram en annektering av Västbanken då Trumps godkännande uteblev. Men planerna kvarstår och det mesta tyder på att den israeliska regeringen vill utnyttja detta »gyllene tillfälle« innan ett möjligt maktskifte i USA, skriver Thomas Hammarberg.
Israels nya koalitionsregering hade ställt sig bakom premiärminister Netanyahus plan om en annektering av stora delar av Västbanken. Planen skulle sättas i verket den första juli. Så blev det alltså inte och det var i sig en snöplig prestigeförlust för Netanyahu. Men risken för någon form av annektering i närtid finns kvar.
Det som orsakade bordläggningen var inte de ytterst kritiska invändningarna från arabvärlden, EU och FN. Avgörande för den israeliska regeringen var att det saknades ett slutgiltigt klartecken från Vita huset. Där var förklaringen att president Trump var upptagen med andra frågor. Men direkta förhandlingar mellan ansvariga amerikanska och israeliska tjänstemän har pågått en längre tid. En gemensam kommitté har också arbetet med att precisera den exakta gränsen för det område som formellt skulle införlivas.
I sak har Trump redan godkänt annekteringen, den är en del av den så kallade fredsplan han tillsammans med Netanyahu presenterade i januari. Men han tycks inte nöjd med att israelerna börjar genomföra den delen av planen utan att samtidigt åtgärda dess övriga krav. I praktiken handlar det mest om kravet att palestinierna formellt skulle erbjudas förhandlingar om den palestinska “stat” som nämns i planen.
Det i sin tur trasslar till det för Netanyahu. Ledande företrädare för bosättarna på Västbanken – normalt Netanyahus anhängare – protesterar häftigt mot varje förslag om att legalisera ens ett minimum av palestinskt fotfäste på Västbanken. Samtidigt råder total enighet på palestinska sidan om att Trumps förslag är totalt oacceptabelt. Erbjudandet ses förståeligt nog inte som en fri statsbildning utan som en sorts ”Bantustan” utan egna befogenheter och underställd en främmande krigsmakt.
Det kompakta stödet från USA för den israeliska politiken är inte längre självklart.
Ytterligare en komplikation för Netanyahu är att den Palestinska Myndigheten nu erbjudit förhandlingar om framtida relationer (dock utan att i förväg acceptera innehållet i Trumps och Netanyahus planer). Därmed undermineras Netanyahus argument om att det inte skulle finnas några palestinier att förhandla med.
Förr eller senare måste han också hantera den skada som han orsakat sig själv och Israel genom sitt vallöfte om annekteringen. Den internationella reaktionen har varit långt mer kritisk och bestämd än vid tidigare israeliska övergrepp mot folkrätten. Det förväntade stödet från vissa arabländer har uteblivit och den viktiga relationen till grannlandet Jordanien har försämrats påtagligt. FN:s generalsekreterare har varnat för konsekvenserna och inom EU har till och med frågan väckts om direkta sanktioner.
En petition initierad av den tidigare talmannen i Knesset, Avraham Burg, med krav om ännu tydligare ställningstaganden av europeiska regeringar har skrivits under av drygt tusen parlamentariker i 25 olika europeiska länder. Bland undertecknarna finns också 48 svenskar från alla partier förutom från SD, KD och M.
Det kompakta stödet från USA för den israeliska politiken är inte längre självklart. Inom det Demokratiska partiet har kritiken vuxit och presidentkandidaten Joe Biden har markerat sin olust inför Netanyahus och Trumps agerande. Även från judiska organisationer rapporteras mer kritiska reaktioner.
Även om Trump nu inte längre kan vara säker på att hans intima relation till Netanyahu är ett vinnande kort inför valet i november, så är det sannolikt att han nu åter ger honom sitt stöd. Det spekuleras om en viss korrigering av Netanyahus modell, i tid eller omfattning, som skulle visa att seriösa diskussioner pågått. För Netanyahu är det avgörande att beskedet kommer snart – inte minst med tanke på att det kan bli regimskifte i Vita huset. Hans medarbetare talar öppet om det ”gyllene tillfälle” som kanske aldrig kommer tillbaka.
I ett sådant perspektiv spelar folkrätt och rättvisa fredsuppgörelser en underordnad roll. Såvida inte de opinioner som nu verkligen gjort sig hörda bevisar att de menat allvar.
Thomas Hammarberg
Riksdagsledamot (S) och Europarådets parlamentariska församling
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
