Också röda kommunpolitiker har släppt in privata aktörer i välfärden. Nu lyser de med sin frånvaro i debatten – trots att det är de som ska hantera förslaget i praktiken.
År 2008 införde regeringen Reinfeldt Lag om valfrihet, LOV, inom LSS och äldreomsorgen. Mer än hälften av landets kommuner har i sina kommunfullmäktige beslutat att införa lagen inom äldreomsorgen. Och en fjärdedel har infört det inom LSS.
Det är alltså frivilligt för kommunerna att släppa in privata aktörer i äldreomsorgen och ändå har det skett i stor utsträckning. Att borgerligt styrda kommuner tar chansen förvånar väl ingen. Men att kommuner med S- eller V-majoritet gör det samtidigt som deras nationellt aktiva partikamrater har en annan hållning är ju närmast häpnadsväckande.
Anledningen till att så många kommuner lagt ut verksamhet på privata aktörer har sannolikt varit att pressa kostnaderna både på de utlagda verksamheterna och på dem som är kvar i egen regi. Det har dessutom gett dem möjligheter att undslippa en del av det spott och spe som drabbar politiker som gör nedskärningar – man kan ju alltid skylla på företagen.
Företagarna å sin sida hävdar med en dåres envishet att de levererar lika bra eller bättre kvalitet på både äldreomsorg och LSS-verksamhet, men till ett lägre pris. De hävdar dessutom bestämt att vinsterna inte alls är så höga. Bara 4 till 5 procent, vilket är lägre än i andra servicebranscher. Det är möjligen en genomsnittlig vinst, men de stora drakarna tjänar väsentligt mer än så.
Jag hävdar att kvaliteten i omvårdnadsverksamheterna, oavsett om de drivs i offentlig eller i privat regi, har sänkts betänkligt sedan LOV infördes. I tävlingen om vem som kan ha de lägsta kostnaderna har kommunpolitikerna varit en viktig spelare.
Huruvida kvaliteten i verksamheterna har sänkts är svårt att mäta. Men en sak som är odiskutabel är att de anställdas arbetsvillkor har blivit mycket sämre. Både kommunerna och de privata aktörerna är dåliga arbetsgivare. Den allvarligaste parametern är det stora antalet visstidsanställda. I dag är drygt 30 procent visstidsanställda i omvårdnadsarbetet – nästan exakt dubbelt så mycket som på den övriga arbetsmarknaden. Det sker dessutom i de verksamheter där en av de viktigaste kvalitetsparametrarna är hög kontinuitet.
Förr litade man till att personalen var de äldres och de funktionsnedsattas »väktare«. Det var inte alltid perfekt, men det skapade en känsla av att man som anställd i omvårdnadsverksamhet hade ett viktigt uppdrag. Nu mera hanteras de anställda som en handelsvara, som utbytbara »händer i vården«.
I de verksamheter där kostnaderna nästan enbart utgörs av personal, är 4 till 5 procents vinst inte så lite. För de miljonerna skulle man kunna anställa massor av människor i verksamheterna. Människor som med sin kompetens, sin empati och sina händer skulle kunna skapa så mycket mer kvalitet för varje enskild brukare med behov av omvårdnad. För det är ju det man så ofta glömmer – att kvaliteten i dessa verksamheter inte låter sig fjärrstyras och standardiseras. Den skapas i det ögonblick när den professionella omvårdaren möter människan.
Så låt höra kommunpolitiker, vad tycker ni om regeringens förslag? Och hur tänker ni agera för att bli bättre arbetsgivare?
Annelie Nordström, fd ordförande Kommunal
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
