Låt välfärdens hjältar, deras brukare och patienter få en chans till en anständig vardag när Decemberöverenskommelsen nu äntligen har brutit det politiska dödläget i Sverige.
Mellandagar. Många av oss tar ut lite extra semester och får en lång och skön ledighet mellan julafton och trettonhelgen. Under tiden jobbar välfärdens hjältar på. Morgnar, kvällar och nätter – oavsett röda dagar tar de hand om våra gamla och sjuka. För så fungerar ett anständigt samhälle. Omsorgen, vårt ansvar för varandra, har inga klämdagar.
Om dessa välfärdens hjältar vill jag berätta. Det är de, och deras brukare och patienter, som borde få en chans till en anständig vardag när Decemberöverenskommelsen äntligen har brutit det politiska dödläget i Sverige.
Av Kommunals växande medlemsantal på 512 000 jobbar drygt 400 000 på gruppboenden för funktionshindrade, i hemtjänsten, på äldreboenden, förskolor och sjukhus. Jag besöker dem på deras arbetsplatser, någonstans i Sverige, en arbetsdag varje vecka.
Jag hör dem berätta om det jobb som de älskar. Men inte tillåts utöva på ett sådant sätt att de kan vara stolta över det. Jag hör dem beskriva hur arbetsvillkoren ständigt blir sämre och hur jobben blir allt oattraktivare för unga att söka sig till.
Jag hör dem berätta om arbetsplatsträffar där de varje månad får veta att de inte ”håller budget” och därför måste spara lite till. De får inte kalla in vikarier när någon är sjuk. De får inte ge de äldre kvällsfika så att de håller sig mätta över natten. De får bara ha brandövning vart fjärde år. Allt för att spara och spara, år ut och år in.
När en chef tvingat sin personal att spara allt de kan byts hon ut mot nästa. På boendet jag besökte nyligen hade de haft 19 chefer de senaste 16 åren.
Jag har gått sida vid sida med medlemmar som på sin mobiltelefon fått dagens arbetsorder uppdelade i minuter. Lämna matlåda utan samtal, 3 minuter. Duscha Agda, 93 år, 22 minuter. Följ blinda Elsa hem från dagcenter för dementa, 18 minuter.
När vi går ropar Elsa ängsligt: ”E ja hemma Valter, var e barna Valter, e de dags å mjölka korna än Valter?!”
På ett äldreboende jag besöker sitter ett stort anslag med vilka morgonsysslor som ska göras varje dag. Koka äggen kl 07.10, börja ta upp de gamla kl 07.15 och så vidare. För man vet ju aldrig vem som jobbar. Om det är någon som har varit där förut och som kan. Eller en som inte vet.
För det här är en bransch med 40 procents visstidsanställda och ännu fler deltidsanställda – fast ingen kan förklara varför. Makthavarna kanske väntar på en lågkonjunktur i äldreomsorgen? Då får de vänta förgäves. Sveriges befolkning blir allt äldre med ett allt större vårdbehov.
”Jaha”, tänker ni, ”Det fattas pengar i välfärden”. Ja det är sant, det gör det. Välfärdstjänsterna är alla mer eller mindre underfinansierade och äldreomsorgen allra mest. Men det är inte så enkelt att kommunerna och landstingen inte har råd. Det handlar framför allt om vad kommunpolitiker och för den delen rikspolitiker väljer att prioritera.
Äldre diskrimineras när politiken drivs av föreställningen att äldreomsorgen alltid går att spara på. Genusdiskriminering sker när kvinnodominerande vård- och omsorgsyrken alltid får de mest pressade arbetsvillkoren. Resultatet blir en omsorgsbransch full av kvinnor som springer benen av sig till skamliga löner.
Samtidigt är omsorgen om barn och gamla nödvändig för att Sverige över huvud taget ska fungera och utvecklas. Bara om förskolor och äldreboenden finns kan industriarbetare, forskare och entreprenörer gå till jobbet om dagarna. Välfärd är en förutsättning för tillväxt – på det bygger hela den svenska modellen. Varför har det glömts bort?
I den rödgröna budgeten, som den borgerliga oppositionen röstade ner med hjälp av Sverigedemokraterna, fanns två miljarder kronor till mer personal i äldreomsorgen. Det hade kunnat innebära 5000 nya undersköterskor redan nästa år. Det hade varit en start på den upprustning av Sveriges välfärd som inte kan vänta en enda dag till.
Kommunals starka förhoppning är nu att förstärkningen av äldreomsorgen finns med redan i vårbudgeten.
Blinda Elsa behöver inte bara någon som följer henne hem från dagcentret för dementa. Hon behöver någon som ser henne, pratar med henne, stillar hennes oro. Ett så anständigt land har Sverige råd att vara.
Annelie Nordström, ordförande Kommunal
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
