Replik Jag har inte alls uttalat mig om ifall Anna Lindstedt är skyldig eller brutit mot lagen, skriver Annika Söder i replik till Jesús Alcalá.
Den essä Dagens Arena publicerat om åtalet mot Anna Lindstedt innehåller många konstigheter. Jag kommenterar här det som rör mitt polisförhör samt ger en bakgrund till händelserna.
Jag har inte alls uttalat mig om ifall Anna Lindstedt är skyldig eller brutit mot lagen. Bara i vittnesförhör sagt att hon agerade utan instruktion när mötena på Sheraton ordnades av henne. De andra delarna i den lag som åklagaren åberopar är att förhandlingar ägt rum och att de ägt rum med främmande makt. Om detta har jag inte uttalat mig då jag inte vet något om detta, dvs om det var förhandlingar som ägde rum på Sheraton eller om personerna på Sheraton företräder främmande makt. Det är därför helt fel att säga att jag sagt något om ifall Anna Lindstedt är skyldig till brott. Läs förhöret med mig som är offentligt.
Eftersom den friande domen ännu inte vunnit laga kraft kan jag tyvärr inte uttala mig om den ännu, eftersom jag har kallats som vittne. Det jag vill slå fast är att UD inte ligger bakom att det är en rättegång, inte är part i målet och inte gjorde någon polisanmälan, då vi såg problemet med händelserna på Sheraton som en fråga att utreda administrativt i UD och regeringskansliet. Det är åklagaren och Säpo som inlett rättsförfarandet. Något som UD eller regeringen inte får påverka. Det är sedan en skyldighet att ställa upp i vittnesförhör.
Här en mer detaljerad bakgrund (som tidigare publicerats av Margot Wallström):
Från den allra första stund som UD fick kännedom om vad som hänt Gui Minhai i oktober 2015 – att han tagits till fånga i Thailand – har hans fall getts full uppmärksamhet av regeringen och UD, såväl politiskt som konsulärt. Mötet på hotell Sheraton med Anna Lindstedt, Angela Gui och affärsmännen skedde utan instruktion eller förankring hos UD eller med rapportering från Lindstedt efteråt.
Det ödesdigra mötet på hotell Sheraton hade alltså ingen av oss någon kännedom om. Endast den högre tjänsteman som skulle ansvara för Anna Lindstedts nya uppdrag kände till att hon var i Stockholm, men visste givetvis inget om hennes planer. Det blev en chock när Angela Gui kontaktade oss efter Sheraton-händelserna för att klaga på Anna Lindstedts agerande och för att beskriva hur utsatt hon kände sig. Vi kunde då förklara att vi inte haft någon kunskap om händelserna på Sheraton och att vi arbetade på andra spår och med helt andra metoder för att lösa frågan.
Eftersom Angela Guis personliga säkerhet inte är något som UD kan, får eller ska sköta, kontaktade vi polisen och Säpo så att de skulle kunna göra en bedömning av hennes situation. UD polisanmälde alltså inte alls Anna Lindstedt. Förundersökningen inleddes inte på UD:s initiativ. Våra kontakter med polismyndigheterna handlade endast om Angela Guis säkerhet.
Däremot inledde vi en intern utredning av Anna Lindstedts förehavanden, en normal administrativ process. Denna interna utredning gäller hur Lindstedts agerande före och under händelserna på hotell Sheraton överensstämmer med hennes uppdrag. Utredningen måste enligt regelverket vara vilande tills den rättsliga process som åklagaren initierat är avslutad.
Bakgrunden till den interna utredningen var att händelserna på Sheraton bedömdes som mycket allvarliga och mötena hade skett utan vare sig instruktion på förhand eller rapportering efteråt. Anna Lindstedt hade ombetts att inte ha direktkontakter med Angela Gui även om hon följde frågan så länge hon var ambassadör. Hon var också som redovisats i media under förflyttning till en ambassadörstjänst i Sverige för att arbeta med FN:s utvecklingsmål. Det tog lång tid att lösa den frågan då det gällde att jämka Lindstedts önskemål att inte sluta i Peking, med UD:s vilja att ge henne ett nytt jobb, och utan att skapa sådan turbulens att det skulle försvåra att lösa Gui Minhais fall.
UD har hela tiden och i allt man gjort haft Gui Minhais och hans anhörigas bästa för ögonen. Detta och andra fall som har komplext innehåll – mänskliga rättigheter, konsulära och politiska aspekter- ägnas mycket stor kraft, tid och möda från utrikesförvaltningens sida.
I EU, FN, bilateralt med Kina och med offentliga uttalanden har UD och jag som utrikesminister lyft Gui Minhais fall, mobiliserat stöd och uppbackning och arbetat för Gui Minhais frigivning. EU:s ledning liksom många EU-länder har givit stöd och lyft fallet med kinesiska företrädare
Den kinesiske ambassadören har återkommande och väldigt många gånger kallats upp, vi har haft kontakter med bl a näringslivsföreträdare, läkare, internationella experter och andra som vi bedömt vara viktiga kunskapskällor eller aktörer.
Vi hoppades att fallet var på väg att äntligen kunna lösas efter att konsulatspersonal skulle följa Gui Minhai från Shanghai till Peking, men i stället greps han igen – under brutala former. Gui Minhai var inte en fri man, trots avtjänat straff och kinesiska försäkringar om att han kunde resa som han ville. En kontakt med svensk läkare i Peking ansåg vi vara nödvändig för Gui Minhais hälsas skull. Resan hade förstås aldrig genomförts utan Gui Minhais uttryckliga önskan och godkännande. Vi lyckades få till stånd ett besök av en läkare vid en senare tidpunkt men då var Gui Minhai återigen fängslad. I flera år har konsulärt tillträde nu nekats trots ihärdiga och upprepade krav.
Partiledarna och riksdagen har regelbundet hållits informerade om de mått och steg som UD tagit alltsedan Gui Minhai greps. Inte i något fall har vi hört invändningar eller förslag till alternativa lösningar eller missnöje med informationen. Därutöver hade vi kontakt med företrädare för flera av riksdagens partier som visade särskilt intresse för denna besvärliga fråga.
Annika Söder
f d kabinettsekreterare på UD
Nuvarande styrelseordförande vid European Institute of Peace
Jesús Alcalá svarar Annika Söder här.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
