Debatt Forskarsamhället misstänkliggörs med syfte att urholka samhällets förtroende och stöd, inte för att påpeka eller avslöja några faktiska missförhållanden, skriver Mats Målqvist.
Hanne Kjöller skriver på DN:s ledarsida den 8 februari i upprörda ordalag om hur forskarsamhället medvetet undanhåller resultat och cyniskt utnyttjar människors godhet. Tonläget är högt och indignationen stor. Kjöller plockar upp en debattartikel i DN från den 6 februari som handlar om vikten av att publicera negativa resultat av kliniska studier, en viktig fråga i sig värd att diskutera, men Kjöller generaliserar till forskning i stort och gör det till en fråga om forskningens samhällsnytta.
Siffrorna hon anger när hon jämför statens investeringar i forskning med rättsväsendet hänvisar troligen till de samlade FoU-medlen i statsbudgeten, det vill säga regeringens grundläggande anslag till universitetens forsknings- och utvecklingsverksamhet, och inte till förutsättningarna för kliniska forskningsstudier. Genom denna medvetna felkoppling gör Kjöller en å kallad ”dog whistle”, att säga en sak som tydligt signalerar en underliggande, ofta extrem, politisk åsikt utan att behöva ta ansvar för denna genom att hänvisa till generella resonemang.
Universiteten utmålas som vänsterradikala fästen med en ideologiserad agenda
Forskarsamhället misstänkliggörs med syfte att urholka samhällets förtroende och stöd, inte för att påpeka eller avslöja några faktiska missförhållanden. Detta är helt i linje med ytterhögerns playbook, en strategi som blir allt vanligare i den svenska debatten.
Den fria akademin och goda förutsättningar för ett starkt civilsamhälle är två viktiga pelare i ett demokratiskt och öppet samhälle. Vi ser i Sverige idag en medveten och strategisk politisk kampanj för att begränsa dessa. Små förändringar och förslag från regeringen och dess stödparti som var för sig kan vara antingen upprörande eller flyga under radarn, men som sammantaget ger en bild av en snabb utveckling mot ett mer auktoritärt samhälle.
Åtgärder som i sig kan verka logiska och ansvarstagande, men som har en tydligt underliggande agenda; att försvaga civilsamhället och begränsa den fria akademin. Begränsningar av finansieringen till civilsamhällesorganisationer är ett exempel, där förslag om ökad egeninsats slår hårt mot små gräsrotsorganisationer, eller förslaget att införa kusinarv som kraftigt skulle minska tillgångarna hos Allmänna arvsfonden, idag en viktig finansiär av civilsamhället. För att inte tala om de direkta åtgärderna så som indragningen av det så kallade infokom-stödet förra året, tydligt riktat mot det fria samtalet. Eller det nyligen slopade stödet till den svenska fredsrörelsen, en nominell struntsumma men med ett stort symboliskt värde.
Attackerna mot den fria akademin och forskarsamhället följer samma logik. Begränsade mandatperioder för universitetsstyrelserna och den pågående utredningen om att omforma forskningsfinansieringen genom att skapa nya myndigheter ger möjligheter för starkare politisk styrning. Förra årets hastiga indragning av anslagen till utvecklingsforskning, återigen ganska små summor i helheten, men med ett stort symboliskt värde. Speciellt sättet det gjordes på signalerade (dog whistle) ett tydligt politiskt ställningstagande.
Men även om civilsamhället, och den för det öppna samhället så viktiga folkbildningen som förra året fick kraftigt neddragna anslag, är ekonomiskt sårbara, är det knepigare med universiteten. De har en mer självständig ekonomisk ställning och är en oumbärlig del av ett fungerande kunskapssamhälle. I strävan att begränsa det fria samtalet måste istället forskarsamhället misstänkliggöras och ifrågasättas. Universiteten utmålas som vänsterradikala fästen med en ideologiserad agenda. Därmed ifrågasätts vetenskapens objektivitet, vilket i sin tur marginaliserar forskarsamhällets bidrag och anseende. I förlängningen skapar det inte bara kunskapsförakt utan även argument för starkare statlig styrning.
Det är i ljuset av denna utveckling som Kjöllers ledare måste ses. Genom att förvränga en viktigt debatt om publicering och användning av negativa resultat skapar hon istället en bild av forskarsamhället som oansvarigt och tärande. Ordval som att staten ”öser miljarder” och att forskarna ”åtnjuter” skattepengar syftar till att väcka indignation och upprördhet. Inlägget blir på så vis en tydlig uppmaning till starkare kontroll och styrning av den fria akademin. På ledarskribentens retoriska och starkt insinuerande fråga ”Vad får vi för pengarna?” borde det självklara svaret istället vara ”Ett fritt, demokratiskt och öppet samhälle!”
Mats Målqvist, Professor i global hälsa vid Uppsala universitet
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
