Ännu ingen järnridå i Östersjön

Sverige måste hålla de diplomatiska dörrarna till Ryssland öppna, även efter regeringens nej till kajplatser i Gotländska Slite och Karlshamn.

Ryska Nord Stream kommer inte att få hyra någon kajplats i Slite på Gotland eller i Karlshamns hamn. Regeringen hänvisar till säkerhetspolitiska bedömningar och att det svenska försvaret kan påverkas negativt.

Beslutsmakten i den här frågan ligger märkligt nog på kommunal nivå. Men på regeringens inrådan kommer kommunpolitikerna i Visby och Karlshamn att säga nej.

Ett par ekonomiskt hårt trängda kommuner går därmed miste om en välkommen intäkt. Skälen är höljda i dunkel eftersom de säkerhetspolitiska bedömningarna är hemligstämplade. Även om man undrar vilka hemligheter som är dolda för omvärlden i Slite och Karlshamn?

Kanske ligger skälen på en övergripande politisk nivå.

Beslutet bekräftar under alla omständigheter att vi lever i en ny värld. Den period av öppenhet och avspänning som inleddes efter 1989 är nu över. Hur framtidens maktsystem i vårt närområde kommer att se ut är högst osäkert.

Låt oss hoppas att dagens spända läge inte permanentas. Men det är fråga om en radikal scenförändring. Varken mer eller mindre.

Tidigare har Nord Stream av de flesta (kritiker har dock funnits) betraktats som ett positivt övernationellt ekonomiskt projekt, den typ av samarbete som var omöjliga under kalla kriget.

Nord Stream är visserligen ett konsortium med ryska Gazprom som majoritetsägare, men där finns också tyska, holländska och franska ägarintressen.

Projektet att bygga en gasledning från Viborg i Ryssland till Greifswald i Tyskland är förstås gigantiskt till sin karaktär, ursprungligen sjösatt av den tidigare tyske förbundskanslern Gerhard Schröder och Rysslands president Vladimir Putin.

När den första ledningen invigdes i tyska Ludmin 2011 var det buller och bång med tysk, fransk, rysk och holländsk medverkan på högsta statsledningsnivå och EUs energikommissionär var där och gav projektet europeisk välsignelse.

Inför bygget av en andra gasledningen har den politiska vinden vänt. Ledarna för nio av EU:s medlemsstater i forna Östeuropa har skrivit ett öppet brev till EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker och avrått från projektet.

Bakgrunden är förstås att tilltron till Ryssland bit för bit har underminerats. Putin har röjt väg för den pendelrörelse som gett upphov till mer auktoritära och mindre liberala (»illiberala«) demokratier i en rad länder runt om i världen.

Hemmavid tummar Ryssland på mediernas frihet, rättsstatliga principer och de mänskliga rättigheterna. Annekteringen av Krim 2014 markerar härvidlag en definitiv vändpunkt.

Agerandet mot och i Ukraina förskräcker. Bakom det här finns ett mönster. Rysslands nuvarande ledare ville återta något av den roll som gick förlorad när Sovjetunionen kollapsade.

Den ambitionen kombineras med en allt mer självtillräcklig, misstrogen och misstänksam syn på omvärlden i kombination med konsekvent orkestrerade desinformationskampanjer i Ryssland och i andra länder.

I vårt närområde och gentemot Sverige har Ryssland agerat demonstrativt provocerande.

Beslutet att inte hyra ut svenska hamnar lär spä på dessa motsättningar och öka konfliktnivån mellan Sverige och Ryssland. Den gamla klyftan mellan öst och väst återuppstår. Ur det perspektivet finns ändå skäl att ställa frågan om detta var rätt strid för Sverige att ta med Ryssland.

Vi kan under alla omständigheter förvänta oss någon form av »ryskt« svar. Men ytterst är det nog historien som kan döma eller frikänna ­– även i det här fallet.

Är det en maktförmögen stormakt vi har att göra med på andra sidan Östersjön? Både ja och nej. Det är ett stort land med en betydande militärmakt. Ryssland rustar upp. Men Ryssland besitter långt ifrån det forna Sovjetunionens maktpotents. Och den ekonomiska utvecklingen i Ryssland imponerar inte.

De hemmakokade problemen är betydande. Till detta kan vi addera att konsekvenserna av EU:s sanktioner som trädde i kraft efter Krimkrisen och sjunkande oljepriser har minskat värdet av Rysslands utrikeshandel med nästan 40 procent sedan 2013.

Det är alltså möjligt att tolka Rysslands agerande både som ett uttryck för styrka och svaghet. Men även trängda, försvagade och skadskjutna länder kan vara en fara för sin omvärld.

Någon järnridå vi ännu inte i Östersjön. Det är trots allt bara fråga om två gasledningar. De diplomatiska dörrarna måste hållas öppna. Sverige ska stå upp för våra värderingar och nationella säkerhetsintressen. Men det ligger också i vårt intresse att kunna »tala med fienden«.