Ledare När arbetsgivarna säger nej till avtalskraven från Facken inom industrin och LO klargör de att de inte tycker det ska löna sig att arbeta. Men effekterna av pandemi och Ukrainakrig bekämpas inte med stora reallönesänkningar.

Nästa år sätts lönerna för 2,2 miljoner anställda. 450 kollektivavtal ska omförhandlas. Inte på 25 år har LO-förbunden tillsammans med Facken inom industrin krävt så stora löneökningar som inför avtalsrörelsen 2023: 4,4 procent på ett år plus kronpåslag till lågavlönade.

Åtta av tio LO-medlemmar oroar sig för ekonomin och en LO-familj riskerar att gå back med med 6 500 kronor varje månad om redan rekordhöga bränsle – och elpriser med mera stiger som befarat, skriver LO-förbundens ordförande på DN-debatt. (4 november).

Kostnaderna slår hårdast mot dem med minst marginaler, därför vill LO se en extra satsning i kronor för dem som tjänar upp till 27 100 kronor i månaden.

Ändå anser Teknikföretagen och Industriarbetsgivarna att kraven på högre löneökningstakt är ansvarslöst

I regeringens första »svagt åtstramande« budget lyser åtgärder för LO-folket och arbetsmarknaden med sin frånvaro.

En covidpandemi som gav historiskt låga löneökningar. men också ökad efterfrågan och brist följdes av kriget i Ukraina.Det oroliga läget och de snabba pris- och räntehöjningarna har lett till att reallönerna i Sverige i augusti sjönk med cirka 7 procent.

Det är mot denna bakgrund som Facken inom industrin, IF Metall, Livs. GS facket, Sveriges ingenjörer och Unionen, klargör (DN 31 oktober) att det »är dags att lämna perioden av nedväxlade löneökningar«, men att det inte går att förvänta sig kompensation för dagens mycket höga inflation på kort sikt.

Det fackliga utgångsbudet motsvarar cirka 5 procents reallönesänkning.

Ändå anser Teknikföretagen och Industriarbetsgivarna att kraven på högre löneökningstakt är ansvarslöst, orimligt och illa tajmat.

I denna kontext är det uppseendeväckande att arbetsgivarna tycks ta för givet att facken ska nöja sig med de löneökningar runt 2,5 procent som tidigare varit regel för de centrala avtalen.

De verkar förvänta sig ren uppgivenhet från sina motparter när de hänvisar till regeringens varningar om risk för krympande ekonomi och lågkonjunktur.

Alltså vill de bekämpa en inflation som orsakats av prishöjningar på energi, metaller och livsmedel med sänkta löner och arbetslöshet.

Detta trots att svensk industri

  • Är lönsam.Vinsterna liksom investeringarna i svensk industri är stora, och arbetskraftskostnaderna har inte stigit snabbare än i andra länder.
  • Har stärkt sin konkurrenskraft de senaste åren.
  • Ökat sina marknadsandelar utomlands.
  • Samtidigt som produktiviteten har utvecklats väl.

Arbetsgivarnas argument att lönen inte sätts genom att titta i backspegeln är märkliga, vad annat kan visa hur de anställda jobbat? Man kan inte fördela det man inte vet något om, inte dela förlusterna innan de uppkommit. Och faktum är att 2022 var ett mycket gott år för storföretagen. Lönerna sätts på det som producerats inte det som komma skall. Inte heller VD-lönerna sätts ju med en okänd framtid som mätsticka.

“Vinstandelen i företagen ligger sedan flera år över det historiska genomsnittet – och just nu långt över”, säger Unionens ordförande Martin Linder i Arbetet. Än syns ingen lågkonjunktur i arbetsmarknadsstatistiken. Tvärtom ropar hela Sverige efter arbetskraft. Sysselsättningen är högre nu än före pandemin, betonar Livs ordförande Eva Guovelin i samma artikel.

Hela idén är att folk ska äga frukterna av sitt eget arbete, sin löneandel.

Den svenska lönemodellen handlar om ömsesidig tillit och gemensamt ansvarstagande.

Konkurrenskraft och produktivitet stiger när folk känner att det lönar sig att arbeta.

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena