ledare Skattebetalarnas slutnota för 90-talets svenska bankkris blev drygt 21 miljarder. Nog skulle en skatt på några miljarder vara en rimlig kompensation för bankernas bristande samhällsansvar.
När regeringen och liberaler och centerpartister i förra veckan enats om ytterligare 5 miljarder per år till försvaret fram till 2025, ville liberalernas försvarspolitiska talesperson Allan Widman inte gå in på hur det skulle finansieras.
Förklaringen var att han var försvarspolitisk, inte ekonomisk-politisk talesperson för partiet:
”Jag är lycklig över att inte behöva engagera mig i finansieringsbiten” sa han på presskonferensen.
Repliken är en skrämmande bild av hur ansvarslösa riksdagens försvarspolitiker är. De sitter i en sandlåda och lekar med korvetter hit och JAS-plan dit.
Betala? Det får någon annan göra. Sjukförsäkring som måste rustas upp? Inte mitt bord. A-kassenivåer nära svältgränsen? Ska jag verkligen svara på det? Flera hundra kommuner som går med underskott? Sluta tjata, jag är inte ekonomisk-politisk talesperson.
Någon dag senare klarnade det att det blir en slags bankskatt för att finansiera början till en nödvändig upprustning av försvaret. Men säkert också bråk om det. I de första kommentarerna från bankvärlden varnar till exempel Frida Bratt, sparekonom på Nordnet, för att en bankskatt inte får betyda att bankerna tummar på utdelningen till aktieägarna.
Här hemma är allt egenintresse, inget allmänintresse.
Man kan kanske tycka att de 70 miljarder, som de svenska bankernas aktieägare fick i utdelning i år, borde räcka till att en och annan miljard avsätts till viktiga samhällsuppgifter som försvaret.
Men invändningen om de heliga aktieutdelningarna tyder på att man inne i den svenska finansbubblan inte hör de signaler till omtänkande som kommer från USA.
För ett par veckor sedan offentliggjorde The Business Round Table, som representerar 108 av de amerikanske storföretagen, bland annat flera banker, ett program för en hållbar kapitalism.
I det programmet sägs att utdelning till aktieägarna inte längre ska vara det primära målet. Istället ska andra områden prioriteras – de anställdas löne- och arbetsvillkor, samhället i vilket man verkar och att man har leverantörer som följer etiska riktlinjer.
Svenska banker ligger mil från The Business Round Tables utopi om samhällsansvarig företagsamhet. Här hemma är allt egenintresse, inget allmänintresse.
Bankkontor i glesbygd läggs ner på löpande band, egenföretagare får åka mil för att sätta in dagskassan. De kontor som är kvar har inga kontanter.
Nordeas tidigare styrelseordförande Björn Wahlroos har sagt att det hör till den dynamiska kapitalismens logik att ”man ständigt tänjer på gränserna för vad som är tillåtet”.
Med tanke på Wahlroos inställning ska man inte bli förvånad över att svenska banker penningtvättar kriminella baltiska pengar, så länge det inte avslöjas.
Bankföreningens vd Hans Lindberg har avvisat bankskatten med att 116 miljarder i samlat överskott förra året inte är några övervinster: ”Vi ska inte ha ett skattesystem som innebär en godtycklig straffbeskattning av enskilda verksamheter”, förklarade han.
Lindberg hoppas att vi glömt hur letterna var tvungna att gå igenom av svältkur 2008 för att svenska storbanker inte skulle krascha.
Vad är 8 000 uppsagda statstjänstemän, 1 400 sparkade lärare, 35 sjukhus och 100 skolor fått stänga och 35 procent lägre löner annat än en godtycklig bestraffning?
Häromåret förelåg också skattebetalarnas slutnota för 90-talets svenska bankkris, drygt 21 miljarder netto. Nog skulle en skatt på några miljarder vara en rimlig kompensation för denna och andra tecken på bristande samhällsansvar.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
