Håkans hörna Håkan A Bengtsson skriver den här veckan om den vite sydafrikanske apartheidmoståndaren Peter Hain, som blev politiker i Storbritannien och fortsatte sin kamp i det nya hemlandet.
Endast 15 år gammal läste Peter Hain en text på John Harris begravning i Pretoria. Skolläraren John Harris var en vit antiapartheidaktivist i Sydafrika som dömdes för mord och avrättades genom hängning 1965. Han blev bara 27 år. Harris hade placerat en bomb på Johannesburgs centralstation, på den del som var förbehållen vita. 23 personer skadades. En äldre kvinna avled av sina skador och hennes barnbarn drabbades av svåra brännskador. John Harris ringde till järnvägsstationen och två tidningar och berättade att en bomb hade placerats ut. Men ingen varning gick ut och ingen utrymning kom till stånd. Domstolen betraktade inte dessa samtal som en förmildrande omständighet. Harris dömdes till döden. Samtidigt var det förstås ett allvarligt och förödande steg att placera ut en bomb. En handling som onekligen innebar en betydande risk även om Harris varning hade hörsammats. När John Harris gick till sin avrättning sjöng han ”We shall overcome”.
John Harris var den enda vita sydafrikan som avrättades efter en formell rättegång på grund av sitt antiapartheidengagemang. Den sydafrikanska regimen mördade visserligen åtskilliga andra av sina politiska motståndare. Ruth First dödades av en brevbomb i Moçambique där hon arbetade i exil. Och Dulcie September sköts ihjäl utanför ANC:s kontor i Paris. Exempelvis. Otaliga fler som vi inte känner namnen på dödades förstås i Sydafrika. Även Peter Hain skulle långt senare utsättas för ett attentat. Men brevbomben som skickades till honom i London utlöstes aldrig. Han blev tidigt antiapartheidaktivist och ledande politiker i Storbritannien, där hans vuxna liv kom att utspela sig.
Peter Hains politiska historia är förstås formad och präglad av uppväxten i Sydafrika. Hans levnadsbana är berättelsen om en ”outsider” som blev en ”insider”, aktivisten som blev minister.
Peter Hains senaste memoar fokuserar på hans långa kamp mot just apartheidsystemet i Sydafrika. ”A Pretoria Boy” har underrubriken: ”The story of South Africa’s ’Public Enemy Number One’”. Men relationen till befrielsekampen i Afrika har förstås haft sina problematiska inslag. På besök i London sa Zimbabwes ledare Robert Mugabe till Peter Hain: ”I know you are not one of them, Peter; you are one of us.” Men dagen därpå ironiserade han över Peter Hains engagemang för homosexuellas rättigheter och kallade honom för ”wife”, fru, som i det här sammanhanget ska betraktas som en nedsättande benämning. Peter Hain har också engagerat sig mot korruptionen under den tidigare presidenten i Sydafrika Jacob Zumas styre.
Peter Hain föddes i Kenya av sydafrikanska föräldrar som hade brittiska rötter. När familjen flyttade tillbaka till Sydafrika blev Peters föräldrar antiapartheidaktivister och medlemmar i det liberala partiet. Peter Hains föräldrar fängslades under en tid efter att de hade kampanjat för Nelson Mandelas sak. Även John Harris var medlem i det liberala partiet. Hains familj motsatte sig våld som politisk metod i kampen mot apartheid men stod vid Harris hustrus sida. Hon och sonen bodde hemma hos familjen Hain under rättegången som ledde fram till avrättningen. De flyttade sedan till Storbritannien. Även familjen Hain fann snart situationen i Sydafrika ohållbar. 1966 tog de båten och bosatte sig i London. Under de här åren eskalerade konflikten i Sydafrika. 1960 hade 69 människor dödats och 180 sårats i Sharpeville. Många sköts i ryggen när de försökte fly. Polischefen talade om att ”horder av infödingar omringade polisstationen” och att de svarta fick ”lära sig en läxa den hårda vägen”.
ANC, som hade bildats 1912, höll länge fast vid fredligt civilt motstånd mot förtrycket. Men 1962 bildade ANC en militär gren, ”Umkhonto we Sizwe”, under ledning av Nelson Mandela. Men många av ledarna fängslades och dömdes i Rivoniarättegången till livstids fängelse. Mandela satt fängslad i 27 år. Domarna föll den 12 juni 1964. Den 24 juli placerade John Harris ut sin bomb på centralstationen i Johannesburg.
Redan innan han var 20 år gammal blev Peter Hain en känd nationell personlighet med ett betydande medialt genomslag. De olika aktionerna mot sydafrikanska idrottsturnéer rönte stor uppmärksamhet och även upprördhet.
Peter Hains politiska historia är förstås formad och präglad av uppväxten i Sydafrika. Och inte minst den där rättegången och avrättningen av Harris 1965. Hans ord på begravningen vid 15 års ålder var på sätt och vis hans första publika framträdande. Det skulle bli många fler. I Storbritannien blev han en av de viktigaste ledarna och personerna i antiapartheidrörelsen. Hans levnadsbana är berättelsen om en ”outsider” som blev en ”insider”, aktivisten som blev minister. I hans självbiografi ”Outside in” finns ett foto från 1969 där han bärs bort av polis från 10 Downing Street. Senare skulle han som minister sitta på många regeringsmöten på den adressen. På ett annat foto representerar han Storbritannien i FN:s säkerhetsråd.Numera har han en plats i överhuset, House of Lords, och tituleras ”The Right Honourable. The Lord Hain”. Han började sin politiska bana i det liberala partiet i Storbritannien (i dag Liberaldemokraterna), varifrån han fortsatte sin kamp mot det sydafrikanska förtryckssystemet. Kampen mot apartheid blev en röd tråd i hans politiska liv. Han hade knappt stigit i land i Storbritannien innan han som blott 17-åring trädde fram som en publik ledare i kampen mot regimen i Sydafrika. 19 år gammal blev han ordförande i kampanjen för att stoppa Sydafrikas helvita rugbylags turné i Storbritannien. Fokus låg i mångt och mycket på att få stopp på idrottsutbytet med Sydafrika. Redan innan han var 20 år gammal blev Peter Hain en känd nationell personlighet med ett betydande medialt genomslag. De olika aktionerna mot sydafrikanska idrottsturnéer rönte stor uppmärksamhet och även upprördhet. Peter Hain åtalades också för civil olydnad. Han friades på de flesta punkter och slapp fängelse. Men han fick böta 200 pund, en stor summa på den tiden, för att ha försenat en cricketmatch några minuter.
I Storbritannien var kampen mot apartheidregimen mer komplicerad än i många andra länder. Sydafrika hade ju varit en brittisk koloni. De brittiska sanktionerna förblev milt sagt begränsade. Huruvida Margaret Thatcher aktivt stödde den rasistiska ordningen i Sydafrika är fortfarande en omdiskuterad fråga. Men hon stödde aldrig ANC och höll stånd mot kraven på bojkott. Nelson Mandela betraktades som en farlig kommunist, rentav som en terrorist.
Peter Hain lämnade det liberala partiet i slutet av 1970-talet och gick med i Labour. Och framträdde som något av en liberal socialist. Häromåret gav han ut en uppdatering och nyläsning av Anthony Croslands klassiska och banbrytande bok från 1956 ”The Future of socialism”, nu med titeln ”Back to the Future of socialism”.
Vilken roll spelade den internationella solidariteten i kampen mot apartheid? Det var verkligen en internationell rörelse. Även i Sverige var det arbetet omfattande och brett förankrat. Det stöddes på olika sätt av den svenska regeringen, inte minst genom ekonomiskt stöd till ANC. Vi är många som samlat in pengar till ANC och hållit appeller mot den sydafrikanska förtrycksapparaten . Inte bara de som drabbades av diskrimineringen arbetade för att avskaffa apartheid. Och det gällde även i Sydafrika. Det fanns sådana som Hain och Harris. En annan vit aktivist dömdes för övrigt i Rivoniarättegången. Dennis Goldberg satt sedan 22 år i fängelse. Hans föräldrar hade flyttat till Sydafrika från London, de var judiska flyktingar från Litauen. Goldberg satt på den vita avdelningen i ett fängelse i Pretoria, medan de andra, svarta, fångarna sändes till Robben Island.
Övergången till demokrati i Sydafrika var en historisk framgång av enorma mått. Apartheid avvecklades utan stor blodsutgjutelse.
Rasismen genomsyrade ju hela det sydafrikanska samhället. På Robben Island, där Nelson Mandela avtjänade sitt straff, satt svarta fängslade. Och det fanns även där en gradering efter hudfärg och etnisk bakgrund. Ju längre ner fångarna placerades på den rasistiska pyramiden, desto sämre villkor även i fängelset. Övergången till demokrati i Sydafrika var en historisk framgång av enorma mått. Apartheid avvecklades utan stor blodsutgjutelse. Det blev inget inbördeskrig, inget förödande raskrig. Samtidigt kastar apartheid fortfarande sin skugga över det sydafrikanska samhället. Landet har inte bara haft problem med korruption på högsta nivå. Den ekonomiska ojämlikheten mellan vita och svarta är ett historiskt arv som demokratin inte har kunnat rå på. Det har en särskild laddning i ett land där den vita befolkningen är i minoritet.
Även i USA präglar fortfarande arvet från slaveriet den amerikanska vardagen och politiken. Efter inbördeskriget och slaveriets avskaffande levde rasåtskillnaden i sydstaterna kvar in i modern tid. Diskrimineringens ok kastar man inte av sig i en handvändning och det fortplantar sig i generation efter generation. Det är som med klassamhället, som hela tiden där man minst anar det nästlar sig in i våra skilda livsvillkor, våra privata förhållanden och relationer, liv och död, hälsa och sjukdom och ytterst i fördelning av tillgångar och välbefinnande. Så är det även med arvet från den strukturella rasismen. Vi kommer inte undan politiken. Vi kommer inte heller undan historien. Men om vi är medvetna därom blir en frigörelse från historien möjlig.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
