Antisemitismen låtsas slå uppåt

ledare Antisemitismen är ett samhällsproblem. Genom att påstå sig slå uppåt kan den snärja såväl den som vill göra revolt som den som vill utmana maktobalanser. Därför behövs en fördjupad förståelse av antisemitismen – och en analys av de strukturer som faktiskt formar samhället.

En kvinna blir överfallen i Nybro. Gärningsmännen sliter av henne halsbandet med Davidsstjärnan, smädar henne på arabiska och skriker att ”Israel ska brinna”. Tidigare har hon varit inne i en arabisk butik medan hon förde ett telefonsamtal på hebreiska. Kvinnan tror själv att hon blev förföljd därifrån.

En av deltagarna i Big Brother berättar om ett jobb han haft. Den kvinnliga chefen, som han kallar ”världens värsta chef”, ägde företaget tillsammans med sin man. ”Han var jättesnäll och förstod mig – men hon var jude, så jag fattar”, säger han. ”Jag hatar judar”, svarar den andra Big Brother-deltagaren och skrattar.

Arbetsvärldens chefredaktör Mikael Feldbaum (tidigare på Arena) kommenterar reaktionerna på SAS omdiskuterade reklamfilm på Twitter. Svaren låter inte vänta på sig. ”Jude.” ”En riktig judetagning, ni har fan ingen skam i kroppen alls.” ”Du råkar inte vara jude?” Ett svar föreställer endast en krokig näsa med texten ”beware” – passa dig/se upp. Den anmäls, men Twitter plockar inte bort den.

I en undersökning av antisemitismen i Europa som publicerades för ett drygt år sedan uppgav nio av tio svenska judar att de upplevde att antisemitismen i Sverige ökat de senaste fem åren. Drygt en tredjedel hade övervägt att emigrera på grund av den upplevda otryggheten. Tendenserna bekräftas i en rapport från Brottsförebyggande rådet.

I högerextrema och radikalislamistiska rörelser utgör antisemitismen ofta en del av det ideologiska fundamentet. Men föreställningar om en judisk elit som styr i kulisserna med en dold agenda är också en del av den europeiska idéhistorien. De kan färga tankar och uttalanden även hos oss som inte har några avsikter att underblåsa antisemitism.

Vänstern är som sämst när den inte förmår hålla fokus på strukturer.

Antisemitismen skiljer sig på viktiga punkter från andra rasismer. Där andra former av rasism utmålar den andra som underlägsen beskriver antisemitismen judar som överlägsna, sluga, mäktiga. Muslimer sägs till exempel hota Europa genom att de invandrar i stora antal, som invaderande horder. Judarna har istället rollen av att som marionetter styra de politiker som tillåter invasionen.

Därigenom gör antisemitismen också anspråk på att slå uppåt. Den påstår sig angripa – eller, rättare sagt, försvara sig mot – de verkliga makthavarna. För varje missförhållande kan den peka på en ansvarig, som agerar med en medveten avsikt.

Idag sprids just konspirationsteorier om hur hemliga eliter med en dold agenda styr i kulisserna. Ibland är de tydligt antisemitiska och utmålar judar som några som alltid har sin lojalitet någon annanstans. Ibland har de behållit de antisemitiska konspirationsteoriernas form, men lyft ut judarna ur ekvationen. Genom att använda figurer som George Soros eller Rotschild kan man också appellera till antisemitiska föreställningar utan att behöva uttala dem själv.

Vänstern är som sämst när den inte förmår hålla fokus på strukturer – ekonomiska och sociala – utan istället riktar sin kritik mot individer. Som om det var kapitalisterna och inte kapitalismen som var problemet. Då riskerar också vänstern att förfalla till konspirationsteorier och i värsta fall att reproducera antisemitiska föreställningar.

Det avgörande här är inte vilka intentioner avsändaren har. Man kan sprida antisemitiska myter utan att vare sig ha den avsikten eller vara medveten om att man gör det. Därför behöver vi alla vinnlägga oss om att fördjupa vår förståelse för vad som utmärker antisemitismen. Politiska aktörer måste ha en samhällsanalys som gör det möjligt att kritisera strukturer istället för individer.

Särskilt viktigt är detta för den rörelse som försvarar palestiniernas rättigheter. Det är aldrig legitimt att göra judar, i kraft av att de är judar, ansvariga för staten Israels politik. Och kritik mot Israel får aldrig uttryckas på ett sätt som kan uppfattas som att judar inte har rätt att leva i området mellan Medelhavet och Jordan. Därför var det riktigt att den socialdemokratiske politiker som nyligen använde slagord som kan tolkas på just detta sätt lämnade sina uppdrag.

Antisemitismen är ett samhällsproblem. Det vittnar de senaste veckornas händelser om. Att de som gör sig skyldiga till hatbrott lagförs är avgörande. Likaså att sociala medieplattformar inte upplåter plats för hat och hot.

Men bredare insatser är lika angelägna. Antisemitismen, såväl den historiska som de föreställningar som florerar idag, måste skärskådas i skolan. Folkrörelser och politiska partier måste lära sig hur antisemitismen fungerar och känna igen dess uttryck.