Äntligen. Tunisien har i praktiken aldrig varit en riktig demokrati. Sedan oberoendet 1956 har samma parti styrt under mer eller mindre auktoritära former. Men nu verkar det vara slut. Folket har äntligen fått regimen på fall.
Den tunisiska revolutionen är en stor händelse. Ja, den är lika omskakande som den första palestinska intifadan, som lika oväntat bröt ut i Gaza i december 1987. Båda var folkliga, saknade central dirigent och spred hoppfull oro över en hel region.
Nordafrika och Mellanöstern har framstått som en värld frusen i orörlighet. Länderna mellan Atlantkusten och Suezkanalen har levt i ofrihet sedan 1950-talet. Läget har påmint om det i Syrien, Jordanien, Saudiarabien och tidigare även Irak. Auktoritära politiker har iscensatt betydelselösa eller hårt kontrollerade valprocedurer och regerat bakom masker av välvillig social omsorg om undersåtarna. Men ekonomierna har stagnerat och samhällslivet förtvinat.
Några av länderna har varit indragna i 1900-talets mest turbulenta konflikt – den palestinsk-israeliska – och på senare år också utmanats av islamistiska terrorgrupper. Men mitt i stormen har de verkat orubbliga. Ingen region har utmärkts av så stabila diktaturer. Inte nu längre. Det är därför revolutionen i Tunis är en så stor händelse.
Men den är också betydelsefull eftersom den smulat sönder föreställningen att all arabisk opposition är islamistisk – och därmed antidemokratisk men med andra förtecken. Tunisiernas revolution är inte en teokratisk. Folkmassornas budskap är enkelt: vi vill ha vår frihet.
När president Ben Ali flydde från sitt palats i fredags bevisades återigen hur bräcklig en diktatur kan vara. Plötsligt faller kulisserna och scenen ligger naken. Skeendet påminde om östra Europa hösten 1989.
De senaste dygnen har läget varit oklart. Ännu är friheten inte vunnen. Kommer steget till reell demokrati lyckas? Vad gör man med diktaturens infrastruktur: säkerhetspoliser, informatörer och partiapparatchiks? Hur går man från kaos och plundring till gatufester och vardag? Det är klassiska problem, men varje gång lika nya.
Regimen i Tunis har egentligen aldrig ifrågasatts av Europas länder. På senare år har Nordafrikas auktoritära ledare snarast fått stöd. Europas styrande eliter har skrämts av flyktingvågor, islamistiska kuppförsök och i grunden misstrott folkens vilja till demokrati. Man har valt egen stabilitet före andras frihet. Därför har nog tunisier låga förväntningar på europeisk support. Men tänk om Bryssel för en gång skull kan överraska!
Om den tunisiska revolutionen lyckas kan den öppna hela Nordafrika. Det kommer inte bara att befria nordafrikaner, utan också förändra Europa.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
