krönika Ett Stockholm i vårsolen där magnolia och körsbärsträd blommar är livgivande i sig. När gatorna dessutom är fyllda av röda fanor från arbetarrörelsens alla hörn blir det möjligt att för några timmar glömma den krassa verkligheten, skriver Nora Wurtzel.
Det ligger ett pirr i luften av att få tåga tillsammans efter flera års inställda första maj-demonstrationer. Första maj 2022 är ett kärt återseende för många. Här möter du vänner som du inte sett på flera år. Stolthet över vår rörelses historiska landvinningar blandas med hoppet om att en bättre värld är möjlig.
Vid samlingen inför demonstrationen infinner sig först en oro för att tåget kommer bli glesare än vanligt. Tänk om folk har glömt bort hur man demonstrerar? Det är lite ringrostigt till en början, men att demonstrera tycks vara lite som att cykla. Efter en lite vacklande start kickar muskelminnet igång.
För vi är många som är ute på gatorna denna vårdag. Det är svårt att inte bli rörd över att än en gång skrika slagord, höra blåsorkestern spela och se barn med hemmamålade plakat. ”Nej till Putin” tycks vara den viktiga frågan bland demonstranterna i mellanstadieåldern.
Under pandemin har det varit svårt att känna vänsterrörelsens puls. Barriärerna människor emellan har känts ogenomträngliga. När hemmet blivit hela ens värld är det svårt att inte känna individualismen smyga sig på – även som inbiten socialist. Känslan av att tillhöra ett kollektiv blivit allt svagare och gemenskapen framstår som en historisk artefakt.
Det är först när vi möts och hör varandras röster, utan filtrering genom en dålig internetuppkoppling, som vi återigen blir påminda om att vi inte är ensamma.
Jag har firat första maj på många platser i landet. Nästa år blir det tioårsjubileum som politiskt aktiv och det som fattas mig idag är ungdomsförbunden. Tonåringarna i tågen är få och mycket pekar på att de som är några år yngre än mig själv inte ser den traditionella organiseringen som en självklar del av ett politiskt engagemang.
Kanske hör det åldrandet till att vara besviken på dagens ungdom? För den politiska viljan och engagemanget finns där, men uttrycks i nya former: digitalt eller i lösa nätverk. Jag hoppas bara att även dessa får chansen att känna kraften i att demonstrera tillsammans.
För demonstrationstågets styrka ligger i påminnelsen om att vi tillhör en rörelse, ett kollektiv med gemensamma mål. Vi intar gator och torg över hela landet. I Stockholm är Kungsträdgården och Mynttorget fyllda till brädden. På den nya Guldbron vid Slussen möts två tåg på varsin sida av vägen. Vid monumentet för spanienfrivilliga, La Mano, är det under dagen en strid ström av småbarnsfamiljer, övervintrade punkare och välklädda medelålders par.
Det är först när vi möts och hör varandras röster, utan filtrering genom en dålig internetuppkoppling, som vi återigen blir påminda om att vi inte är ensamma. Den internationella arbetarrörelsens dag ger energi och framtidstro, trots det mörka världsläget.
Rörelsen lever och är i ständig förändring. Första maj 2022 slutar i ett lyckorus och med insikten om att vi är många. Jag är kort och gott stolt över att återigen känna styrkan i den svenska arbetarrörelsen.
Nora Wurtzel går Aftonbladets utbildning ledarskriv och pluggar litteraturvetenskap i Göteborg.
Hon frilansar som litteraturkritiker och är svag för svensk arbetarlitteratur.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
