Hur många barn som misshandlas i Sverige är det ingen som vet. En sak är däremot säker: antalet polisanmälda barnmisshandelsfall blir fler. Visserligen kan ökad anmälningsfrekvens visa på att fler ser och reagerar när barn misshandlas. Men det kan också säga oss något om nya trender.
1979 var Sverige först i världen när så gott som en enig riksdag förbjöd vuxna att utföra alla former av kroppslig bestraffning av barn. Det var en seger för idén att barn inte ägs av vuxna utan är medborgare och som sådana bör de ha fullständiga rättigheter. Sedan dess har tio länder följt i Sveriges fotspår. 2003 skärptes lagen för att stärka barns rättssäkerhet. Söndagkvällens Dokument inifrån på SVT ställde frågan om barnaga är tillbaka. Programmet tog upp ett antal fall där vuxna slår barn, domstolar struntar i att följa lagstiftningen och har börjat ändra praxis. I alltfler domar är det brottsoffren, barnen, som får ta ansvar för våldet. Domarna menar att barn provocerar fram våldet.
I programmet fick vi också se hur vuxna organiserar sig för att försvara barnmisshandel. Till exempel folk som åker från hela landet för att ge stöd till en pigg pensionär som har slagit en tolvårig pojke i ansiktet flera gånger. Det var rent av motbjudande att se förövaren bokstavligt talat få applåder medan tolvåringen smög in i rättssalen.
Den största delen av barnmisshandeln sker i hemmet. Föräldrar som slår sina barn. En annan plats som verkar vanlig för barnmisshandel är skolan. Trots att de flesta lärare aldrig skulle slå en elev existerar problemet. En rektor i Fagersta slår en elvaåring för att han har keps på sig i klassrummet. På en annan skola slår läraren en elev med flera knytnävar, sparkar och slag.
Det finns inga som helst förmildrande omständigheter för vuxna som väljer att slå barn. Det handlar inte om tålamod som tryter, om barn som provocerar, som vägrar lyssna eller kallar vuxna för kärringdjävel. Det handlar inte om trötthet. Det handlar om kultur. Antingen är det grönt ljus eller så är det inte det.
Som barn fick jag både bevittna andra barn bli ordentligt slagna för struntsaker och blev själv slagen av lärare. En gång två örfilar inför hela klassen för att jag svarade på tilltal. Skammen känner jag i min kropp än i dag.
I Dokument inifrån fick vi se en några år gammal intervju med Jan Björklund, numera skolminister, säga “vuxna måste ges redskap att återerövra makten i skolan”. Den politiken tillsammans med Nannyakutens straffpedagogik och domstolarnas glidning är en farlig utveckling för barn. Lagstiftningen mot barnaga får inte utarmas. Vuxna ska vara just vuxna och det betyder inget våld mot barn.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.