Ledare På tröskeln till år 2021 är Belarus ännu ett land som fortsatt är en sovjetisk järnridå, där tortyr och övergrepp är regel snarare än undantag och Lukasjenko har suttit vid makten i 26 år. Men regeringens grepp om landet tycks alltmer poröst.
Det är högsommar 1994. Tre år tidigare har det sovjetiska imperiet imploderat, de tidigare delrepublikerna har börjat trampa upp nya stigar för självständigheten. Demokratin står för dörren. För att accelerera utvecklingen från planekonomi till kapitalism insisterar den amerikanske ekonomen Jeffrey Sachs på en chockterapi för östblocket: massiva privatiseringar, avregleringar och utförsäljningar av gemensam egendom. Idéerna blir verklighet, inte minst i Ryssland. Men Belarus väljer en annan väg.
När Aleksandr Lukasjenko, tidigare fabrikschef och sovjetisk officer, vinner presidentvalet med över 80 procent av rösterna lovar han att gå emot chockterapin. I stället ska landet behålla statligt ägande och undvika den katastrofala ojämlikhet som drabbat andra tidigare republiker. Lukasjenko lovar dyrt och heligt ”att stå med folket mot de som plundrar och bedrar”. Det belarusiska folkets förhoppningar grusas snart.
De närmaste åren upplöser Lukasjenko parlamentet och cementerar den egna makten över landet. Oppositionen tystas, kritiska politiker mördas. På tröskeln till år 2021 är det ännu Lukasjenko som har makten. Men regeringens grepp om landet tycks alltmer poröst.
Upptrappningen av våldet mot den egna befolkningen är en brutal kontrast till förhoppningarna den där sommaren för 26 år sedan.
I maj i år inleddes de största protesterna i landets historia. När valresultatet i augusti, uppenbart manipulerat, offentliggjordes släppte alla fördämningar. Lukasjenko har, som vanligt, besvarat folkets vrede med våld. Bara sedan augusti har 30 000 människor gripits. Tortyr och övergrepp är regel snarare än undantag.
Och från och med i morgon, söndag 20 december, stänger landet dessutom gränserna för de egna invånarna. Den officiella motiveringen är att det är en tillfällig åtgärd för att tukta spridningen av covid-19, men oppositionella medier beskriver det snarare som ett slags ”sovjetisk järnridå” för att komma åt aktivister.
Lukasjenkos motkandidat i årets presidentval, människorättsaktivisten och oppositionsledaren Svetlana Tichanovskaja, har varit i landsflykt sedan i somras. Från exilen i Litauen fortsätter hon att kritisera Lukasjenkos maktinnehav och kräver att bland annat EU genomför handelssanktioner mot landet. Strategin är att göra det omöjligt för regimen att fortsätta regera och öppna dörren för antingen förhandlingar eller ingripande från tredje part.
Och enligt Tichanovskaja är lojaliteten till Lukasjenko bräcklig: ”Säkerhetsstyrkorna, hans attackhundar, är det enda vapnet han har. De är inte ens nödvändigtvis lojala. Vissa är sadister. Vi kan se skillnaden under protester: vissa leder lugnt människor till fångtransporterna, medan andra använder sina batonger, drar människor längs trottoaren och sitter sedan ovanpå luftventilerna på transportfordonen så att de gripna inte kan andas. Vi tror att så snart Lukasjenko saknar pengar att betala dem kommer de att förråda honom.”
Upptrappningen av våldet mot den egna befolkningen är en brutal kontrast till förhoppningarna den där sommaren för 26 år sedan. Sedan dess har oppositionspartier och rörelser kommit och gått. Nya ledare klivit fram i rampljuset, för att antingen fängslas eller torteras till tystnad. Kan den här gången bli annorlunda? Kan vågen av protester bli den kollektiva tryckkokare som spränger maktens murar i Minsk?
Är det något det belarusiska folket är så är det luttrade. Demokratin fanns inom räckhåll, för att omintetgöras framför ögonen på dem. Drömmar har kommit och kvävts. Men när den belaruriska författaren och Nobelpristagaren Svetlana Aleksevitj intervjuades i samband med Bokmässan tidigare i år var hon, trots allt, hoppfull om att den här gången ska vara annorlunda. ”Jag tror att människor i dag är mer beredda på frihet än vi var på nittiotalet då vi tog till gatorna. Vi visste inte vad frihet var! Vi hade en mytisk bild av frihet och trodde att den fanns runt hörnet. Frihet är en lång, lång resa. Det vet vi nu.”
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
