15 företag står för en tiondel av hela världens utsläpp av växthusgaser. Insikten är solklar: för att rädda klimatet krävs mer än kompostering och närodlat. När COP23, klimatmötet i Bonn, i dag inleds måste de skarpa reformerna upp på bordet.
Tecknen är tydliga, somliga så dramatiska att de passar i valfri film med apokalypstema. 2017 är året då en våg av naturkatastrofer — orkaner, översvämningar, massiva skogsbränder och massdöd av insekter — sköljt över världen.
Allvaret bubblar i bakgrunden när världens ledare i dag samlas för klimatmötet COP23 i Bonn.
För några år sedan tycktes världens politiker, åtminstone retoriskt, överens om att klimathotet var ett vägskäl för hela mänskligheten. Ett pärlband av forskningsrön och en generation unga pressade på för ett skifte.
»Lord, what a difference a day makes«, för att låna Dinah Washingtons klassiska rader.
Donald Trumps makttillträde i USA och renässansen för nationalistiska och reaktionära partier i Europa har knuffat klimatfrågan till sidlinjen. 2014 svarade närmare hälften av svenska väljare att klimatfrågan var en av de viktigaste politiska frågorna. I år har andelen fallit till omkring en tredjedel.
Något har hänt.
Men vad som väcker rubriken i den politiska debatten avspeglar inte nödvändigtvis allvaret och tyngden. Klimatfrågan blir inte mindre viktig för att partiledardebatter skuffar den åt sidan.
Liksom så ofta har klimatförändringarna en tydlig klassprofil, inte minst globalt. Enligt en färsk rapport från biståndsorganisationen Oxfam, ”Uprooted by climate change”, löper fattiga människor fem gånger så stor risk att tvingas lämna sina hemländer i samband med klimatkriser.
Mellan 2008 och 2016 tvingade extrema väderhändelser 14 miljoner människor på flykt från länder i den ekonomiska periferin.
Samtidigt är det tydligt att ekonomins organisering alstrat och accelererat klimatkrisen.
Enligt en rapport från Thomson Reuters, ”Global 250 Greenhouse Gas Emitters”, står 250 av världens företag för en tredjedel av alla växthusgaser. 15 företag — däribland Gazprom, Shell och Exxon Mobil — skapar en tiondel av utsläppen.
Med andra ord: för att rädda klimatet måste vi både implementera ny teknologi och stöpa om den globala ekonomins funktionssätt. Klimatfrågan kommer inte lösas av medelklassrörelser för kompostering eller närodlad mat, hur välment det än är.
När världens ledare i dag sätter sig vid förhandlingsborden i Bonn måste reformer, inte retoriskt fluff, dominera agendan.
Att individualisera kollektiva problem leder fel. Vad som behövs är snarare en systematisk politik som angriper strukturer, kort- och långsiktigt.
Men insikter om vad som behöver göras och faktiska resultat är två olika saker.
I grunden handlar det om global maktpolitik. För att lösa upp klimatfrågans gordiska knut måste ländernas egenintressen, inte minst ekonomiska, flätas samman med lösningar som kommer alla till del.
Trumps reaktionära klimatförnekande må ha stängt en möjlig dörr, men också öppnat andra.
När världens ledare i dag sätter sig vid förhandlingsborden i Bonn måste reformer, inte retoriskt fluff, dominera agendan.
Lösningarna finns. Ökade privata och offentliga investeringar i fossilfria energikällor och gröna transporter. Skarpare krav på företagens utsläpp i kombination med ekonomiska incitament. Och bindande resolutioner mellan länder.
Redan 2018 ska de första målen från klimatavtalet i Köpenhamn utvärderas. Det förpliktigar. Vårt kollektiva beteende måste förändras, politiken ta ansvar. Årets naturkatastrofer är ett mörkt omen för passivitetens pris.
Låt oss leva upp till allvaret och ändra på det.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
