Maciej Zaremba ännu ej avslutade reportage berör ett viktigt och nedtystat ämne: New Public Management. Namnet avslöjar inte särskilt mycket men vad NPM går ut på är att överföra ideal från det privata näringslivet till offentlig verksamhet, som sjukvården. Den yttersta utvecklingen är privatiseringar: den totala metamorfosen till privat verksamhet. Men de ekonomiska incitamenten kan vara nog så bestämmande även inom offentlig verksamhet.
NPM gjorde intåg i Sverige på nittiotalet med målen att öka effektivitet, valfrihet och produktivitet. Det låter bra. Om man pratar om bilar blir det säkert också bra eftersom förebilden till systemet kommer Toyota och Ford. Men inom vården finns stora risker med att ”leka marknad” och när Zaremba förklarar NPM är det inte ord som effektivitet som dyker upp utan snarare ”korruption” och ”perversa incitament”. Och satir: två ortopeder sannskämtar att de borde bygga en spiraltrappa till mottagningen för att mota bort de som brutit benet och öka intäkterna.
För det är så incitamenten ser ut. Ersättning ges efter antal besök och enkla besök går ju snabbare. Att berätta på telefon att dina prover är fina ger inga pengar, ett återbesök ger inte heller pengar. Men om du kallas till vårdcentralen blir det pengar. Om du skrivs ut för tidigt ökar möjligheten eller risken, beroende på om vi tänker ekonomiskt eller mänskligt, att du blir sjuk igen och skapar oss ett nybesök.
Göran Hägglund hejar på genom kömiljarden som ger landsting incitament att beta av köer. Vårdgarantin ger dig som patient rätt till vård inom en viss tid. Fint det. Men vem minns vår sjukvårdslag i dessa dagar? Den säger: vård ska ges efter behov. Den som är i mest behov av vård ska gå först. Inte den som har väntat mest.
Effekten av vårdgarantin kan bli att en cancersjuk måste vänta på att den med födelsemärket ska gå före. Vi köar fint och väntar på vår tur, såväl utanför bilprovningen som utanför sjukhuset.
Ett annat incitament som gör att vården kan ”leka marknad” är DRG-systemet som finns i elva landsting. Det står för ”diagnosrelaterade grupper”. Det uppmuntrar personal att koda. Vissa sjukdomar och ingrepp ger mer pengar än andra. Det låter väl vettigt men i praktiken betyder det att en operation som misslyckas eller åtföljs av infektioner belönas. Är patienten lite nedstämd efter operationen? Koda för depression och klirra in lite mer pengar. Risken för medikalisering av oss människor ökar.
Det tål att sägas att det är både röda och blåa som drivit igenom detta. Som Zaremba påpekar: även om vinstbegränsning införs och riskkapitalister förbjuds, består detta ekonomiska tänkande som vi alla oavsett politisk färg bör oroas över. Vi kommer alla att hamna där en dag, under det gula eller blåa landstingstäcket, kanske med den gnagande tanken: tänk om det var pengarna och inte min hälsa som avgjorde?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
