Är det rätt att göra uppror?

ledare Uppror mot tyrannier måste få finnas. Men mot demokratier? Frågan är ständigt aktuell, nu senast med coronaprotesterna, men även inom klimatkampen.

För 50 år sedan, natten till den 15 maj 1971, utbröt tumult kring några almar i Kungsträdgården i Stockholm, som staden ansåg måste sågas ner för att kunna bygga den nya tunnelbanestationen. Men många hade samlats i mörkret för att till varje pris skydda träden.
När motorsågarna smattrade igång gick aktivisterna till attack. Några demonstranter klättrade upp i träden. Andra hamnade på sjukhus efter polisens batongslag, sedan de blivit bitna av polishundar och trampade av polisens hästar. Fyra poliser skadades lätt.  Rutorna på en kranbil slogs sönder. Men det blev aldrig mer dramatiskt än så.
Dagen efter härskade idyllen. Svenska Dagbladets kåsör Kar de Mumma och tanterna på Östermalm dök nu upp och stödde i efterhand vad som skett, trots att våld använts och att detta våld segrat. För efter ett tag backade nämligen politikerna. Tunnelbanestationen ritades om så att almarna kunde stå kvar.
Det var en seger för miljövännerna i Alternativ Stad.  Men var det också – som det ibland sägs – en vändpunkt i synen på hur brutalt och ingripande stadsbyggandet ska få ske? Kanske. Fast raden av fula ingrepp och horribla nybyggen i Stockholms stadsmiljö även senare tyder inte på det.

Den tongivande humanekologen och anarkisten Andreas Malm pläderar för sabotage

Almstriden är förmodligen en bild av tidsandan, att det fanns en rätt spridd uppfattning om att det var rätt att göra uppror.
Uppror mot tyrannier måste få finnas. Men mot demokratier?
De senaste månaderna har folk gått ut på gatorna i Amsterdam, Berlin, Bryssel och Stockholm och demonstrerat mot hur de folkvalda och myndigheterna hanterat coronan, en pandemi som en del av de upproriska rentav förnekar att den existerar, att den är ett påhitt av medierna.
Även om vi kan känna en viss sympati med dem som gör uppror mot de ständigt skiftande beskeden från ”dom däruppe” om smittoläget, går det inte att förstå de upproriska som låtsas som om hundratusentals döda inte existerat.

Frågan om det är rätt att göra uppror har dykt upp också i klimatkrisen, med tanke på människors växande desperation över att de politiska besluten i frågan går alldeles för långsamt. En desperation symboliserad av Greta Thunberg och tusentals andra unga.
Den tongivande humanekologen och anarkisten Andreas Malm pläderar i boken How to blow up a pipeline för att sabotage, förstörelse av egendom kan vara ett sätt att få fart på den förstelnade klimatkampen.
De etablerade miljöorganisationerna gör dock för det mesta tummen ner för Malms förslag. De är måna om en stor folklig opinion för att klara alla besvärliga beslut som väntar och sabotage kan minska ett sådant brett stöd.  Mot vilket Malm invänder att inga av de stora demokratiska genombrotten i historien, från rösträtten till apartheids avskaffande, skett utan inslag av sabotage.

En konflikt som liknar almstriden har nyligen utkämpats på Södermalm i Stockholm, där ett antal träd i Stigbergsparken sågats ned för att tunnelbanestationen Sofia ska kunna byggas.
Motståndarna har kallat sin kamp för att behålla träden för ”Almstriden 2.0”.  Precis som med almarna finns alternativa sätt att bygga tunnelbanestationen.
Namninsamling har skett. Några möten har hållits, tyvärr glest besökta på grund av pandemins restriktioner. Plötsligt en vårdag är några av de mest älskade träden nersågade.
Vad detta visar är att staden har en slags tondövhet när det gäller betydelsen av träd i stadsmiljön. På de femtio åren sedan almstriden har åtskilliga träd i Stockholms innnerstad försvunnit.

Så nog var det rätt att göra uppror för att bevara almarna. Ändå måste lärdomen av det som då skedde vara att bara med en öppen och fri debatt kan våld undvikas och anständiga kompromisser mellan demokratins företrädare och lokala miljöopinioner bli möjliga.