”Är du en riktig man, eller är du en fjant?”

Maskulinitet Det nya manlighetsidealet är ett uttryck för en våldsam hederskultur. Vi måste våga ställa oss frågan: Kan den här manlighetsbejakande trenden riskera att bli en självuppfyllande profetia? skriver Haris Agic.

Vi har alla berörts av det hjältemod och den motståndskraft som många ukrainare med president Zelenskyj som frontfigur har visat för ryssarna och för omvärlden. Bilder av heroiskhet i både handling och tal har sköljt över oss i strida strömmar. Engagemanget att göra någonting är enormt och mångahanda. Vi donerar pengar, kläder och hygienartiklar. Vi åker ner till den ukrainska gränsen för att hjälpa till. Vi öppnar våra hjärtan, städer och hem för familjer på flykt. En på alla sätt hoppingivande och välkommen uppvisning av medmänsklig värme. Men det verkar finnas en mörk och obehaglig sida av denna bild.

Som barn älskade jag Western-filmer. Jag kände ofta så starkt för indianerna och deras mod inför den vita mannens numerära och teknologiska överlägsenhet att jag desperat ville vara en av dem. Det rysk-ukrainska kriget verkar ha liknande effekt på många av oss. Ett känslosamt verklighetsdrama där vi identifierar oss med protagonisterna och känner stark empati och solidaritet – men också någonting mer. Vi imponeras och vill vara lika modiga som de.

Framförallt verkar många svenska män allt mer ivriga att bejaka sin manlighet genom att spegla sig i ukrainarnas mod.

Framförallt är det många unga och medelålders svenska män som verkar allt mer ivriga att bejaka sin manlighet genom att spegla sig i ukrainarnas mod. Många vill visa sig vara redo att möta hotet – alla dessa starka män som inte backar för strid.

Denna uppbröstning åtföljs ofta av en rad begrepp med nationalromantiska förtecken som heder, stolthet, fosterland, vi svenskar, vi européer och våra värderingar.

Manlighetens koppling till våld är egentligen ingen nyhet. Årets Oscarsgalas huvudspektakel, där hedersrelaterat våld visats upp i internationellt livesänd TV, är ett bra exempel på detta.

Men det är svårt att låta bli att undra: om den manliga självutnämnda kvinnobeskyddaren tar sig friheten att agera så här våldsamt i en tid av fred, vad är den kapabel till i ett fullskaligt krig?

För drygt ett decennium sedan, i efterdyningarna av Breiviks kallblodiga massaker av 69 ungdomar på ön Utøya i Norge, varnade etnicitetforskaren Stefan Jonsson för att en ny sort manlighet har vuxit fram under 2000-talet: en beväpnad, vältränad, krigisk manlighet. En manlighet som i kombination med extrema idéer ger en Breivik, menade Jonsson. I tider av krig är det gott om extrema idéer.

Är det sådant krigsinspirerat manlighetsideal som börjar bli mer av en norm än ett undantag i Sverige idag? Är det nu våra undanträngda inre Breiviks får utlopp för sina drifter? Den nya manligheten, som tidigare var begränsad till en och annan galen massmördare, tycks numera få en bred acceptans bland männen i samhället.
Det handlar om vapen, våld och graden av kurage var och en besitter – eller inte besitter – för att stå pall om den stora faran kommer. En militant och livsfarlig alarmberedskap. En sådan som åstundar rätt tillfälle för uppvisning av mod. Gränsen mellan stridsberedskap och stridslystenhet blir allt svårare att urskilja.

»Men kommer det hit ska ni fly eller stanna och försvara Sverige mot Ryssland?«, frågade en gammal bekant häromdagen. Jag vacklade. Tankarna slog trippeldubbelvolter medan samvetet viskade: »Dags att välja sida nu – är du en riktig man, eller är du en fjant?«

Jag har sett det förr. Jag var bara barnet, fast i ett krigsinferno i Bosnien på 90-talet.

Svaret på denna fråga skulle kunna vara avgörande för vad som händer med oss i den ovissa framtiden. Å ena sidan, för mycket manlighetsbejakande och stridsiver kan riskera att fösa in oss i konflikter vi inte vet någonting om – varken hur de kan komma att utspela sig eller hur vi kan komma att klara dem. Å andra sidan, för lite mod och motståndskraft kan komma att göra oss till lätta offer för en eventuell angripare. Långt bort från den självbilden vi gärna vill ha. En svår balansgång med existensen och hedern som insats.

Vi måste våga ställa oss frågan: kan den här manlighetsbejakandetrenden riskera att bli en självuppfyllande profetia? Att – när män väl gått in i sitt krigar-mode – det inte finns någon återvändo. Att krigsinställda män krigar! Och att alla andra män bara är fjantar?

Jag föreställer mig dessa män. Hur de blir en del av det svenska försvaret. Men också hur många ibland dem bryter sig ut i paramilitära formationer. Så de härjar fritt och släpper loss sina undanträngda inre Breiviks. Jag har sett det förr. Jag var bara barnet, fast i ett krigsinferno i Bosnien på 90-talet. Jag såg helt vanliga män förvandlas till monster. Jag har, för många år sedan, låst in dessa minnesbilder i ett rum djupt inne i det undermedvetnas oändliga mörker. Men sedan några dagar tillbaka har de börjat ge sig till känna igen. Jag kan höra hur de väser, gormar, rycker i dörren och hotar med att komma tillbaka.

Det nya manlighetsidealet är ett uttryck för en våldsam hederskultur. Intressant ändå att det heter hederskultur när det våldsamma hedersförsvarandet tycks vara exklusivt förbehållet männen: vare sig de finns i Hollywood, Östeuropa, Mellanöstern eller Norden… Och förresten, var finns den modiga kvinnan i männens beskyddar- och krigsnarrativ? Finns det ens plats för pacifism i vår värld längre? Och om inte, vad blir konsekvenserna? Om allt som krävs av oss kräver oss, vad blir kvar av oss då?