Som kandidat till ordförande för svensk fotboll borde Fredrik Reinfeldt tala om vad han vill göra med den regel som säger att medlemmarna ska stå för minst 51 procent av rösterna i föreningen.
I takt med att tillgången på billiga pengar har ökat har också efterfrågan på investeringsobjekt ökat. Länge kunde efterfrågan tillgodoses genom bland annat uppköp av befintliga företag som stuvades om och såldes vidare.
Konkurrensen om investeringsobjekt har emellertid hårdnat med följd att investerare ständigt är på jakt efter nya områden för investeringskapitalet. Bland annat har intresset riktats mot den offentliga välfärdssektorn som länge försökt freda sig från vinstintressen i verksamheten.
Det var naturligtvis inget hugskott från Pehrson, även om han vek ned sig förvånansvärt snabbt
Efter stenhård lobbying och politiskt understöd har motståndet successivt brutits ned. Privata företag är nu verksamhet inom välfärdsområden som skola, sjukvård och äldre omsorg. Fortfarande finns det dock områden där kapitalintressen trots ihärdiga försök inte lyckats ta sig in.
Ett sådant område är idrottsrörelsen som fortfarande lyckats behålla sin karaktär av folkrörelse. Så är det inte alla länder där idrottsklubbar säljs och köps på precis som vilket företag som helst. I Sverige har idrottsföreningarna lyckats hävda principen att medlemmarna ska stå för minst 51 procent av rösterna i föreningen. Det gör det i praktiken omöjligt för kapitalägare att ta över en förening.
Förmodligen kan det vara slut med det nu. I höstats efter valsegern argumenterade liberalernas ledare Johan Pehrson för att det nu var dags för idrottsföreningarna att överge 51-procentsregeln. Ett ramaskri från idrottsrörelsen fick honom att backa från uttalandet (se till exempel Dagens Arena den 22/11 2022).
Det var naturligtvis inget hugskott från Pehrson, även om han vek ned sig förvånansvärt snabbt. Förslaget var säkerligen väl förberett och det är lätt att föreställa sig den pådrivande roll som olika lobbyorganisationer haft. Stöd finns också i Tidöavtalet där man talar om att stödja konkurrenskraften hos de högsta ligorna i fotboll och ishockey. I det här sammanhangen kan ordet ”konkurrenskraft” ha samma innebörd som när borgerliga politiker talar om ”valfrihet” inom den offentliga sektorn, det vill säga avreglering och utförsäljning.
Som av en ren tillfällighet aspirerar nu förre statsministern Fredrik Reinfeldt på ordförandeposten i Svenska Fotbollsförbundet.
På journalisternas fråga vad Reinfeldt tänker göra om han blir vald till ordförande i SvFF vägrar han att svara. Det ska han återkomma till om han blir vald. Men med Tidöavtalet i ryggen och hans nyliberala ideologi finns det anledning för oss andra att känna oro. Det vore minst sagt klädsamt om Reinfeldt innan ordförandevalet klargör om han står bakom den nuvarande folkrörelsemodellen för svensk idrott och svensk fotboll. Eller om han anser att högsta ligan i svensk fotboll eller idrottsrörelsen i övrigt ska öppnas för svenska och internationella kapitalplacerare som majoritetsägare när det gäller kapital och röster som t.ex. i England. Om inget svar ges på den frågan riskerar svensk fotboll sätta bocken till trädgårdsmästare. Det brukar sällan bli lyckat.
Christer Wretborn
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
