Landets 27 arbetslöshetskassor bedrivs som ideella föreningar. De går inte med vinst. Dessutom betalas all administration genom medlemsavgifter. Ändå granskas de betydligt hårdare än privat driven vård, skriver Lars-Olof Petterson.
Ersta Diakoni driver sedan länge sjukhus. Det är en icke-vinstdrivande stiftelse. Överskott investeras i verksamheten. Det skattebetalarna betalar för är det de får.
Det finns en psykiatrisk klinik, specialiserad på att »vårda dig som vårdar«, där målgruppen är sjukvårdspersonal men även personer »med särskilda sekretessbehov«.
På kliniken, som varit framgångsrik i många år, arbetar ett femtiotal personer med olika specialiteter. Nu har landstinget i Stockholm län vid sin senaste upphandling bestämt att verksamheten ska övergå till Capio Psykiatri Stockholm, ett byte inte bara av arbetsgivare utan också lokaler.
Den psykiatriska verksamheten förs in i det vinstdrivande företaget Capio, som nyligen såldes till en fransk koncern. Det kommer alltså att ställas krav på vinst i den psykiatriska kliniken i fortsättningen.
Vart skattepengarna tar vägen, hur stor vinsten blir och om den kommer att hamna i ett franskt företag kunde upphandlarna i landstingen knappast ha känt till.
Jag tänker på behovet av att veta vad våra skattepengar går till när jag läser om den kritik som riktas mot landets 27 arbetslöshetskassor. De bedrivs som ideella föreningar. De går inte med vinst. Dessutom betalas all administration genom medlemsavgifter. Kassorna betalar dessutom in en så kallad finansieringsavgift till staten, en slags skatt på verksamheten. Också denna finansieras av medlemsavgifter.
Men sedan 1935 utgår statsbidrag till arbetslöshetskassorna. Man får statsbidrag som täcker arbetslöshetsersättningen. Det finns således ett legitimt intresse för staten att granska hur man sköter sin verksamhet.
Skattepengarna ska gå till arbetslösa, rätt person, vid rätt tillfälle ska få rätt ersättning.
Granskningen av kassorna går emellertid längre, mycket längre. Myndighetsutövningen granskas in i minsta detalj.
Det gäller vilka anställningar som utredarna har på kassorna, att de är självständiga i förhållande till de fackliga organisationer som en gång startade arbetslöshetskassorna. Det gäller ansökningsblanketter om medlemskap i kassan och hur man tar ut avgift från medlemmarna.
Är det Capios sjukvård eller arbetslöshetskassornas utbetalning av ersättning som är legitim användning av skattemedel?
Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen (IAF) har nyligen riktat kritik mot t.ex. Handels a-kassa för att avgiften betalas in till facket som sedan skickar den vidare, vilket anses innebära en koppling till a-kassan.
Blanketten om medlemsansökan till Livs a-kassa görs på samma blankett som ansökan till facket vilket anses vara en otydlighet och sammanblandning. Att det är rationellt och kostnadsbesparande för medlemmarna bortser IAF ifrån.
Inte oväntat gör arbetslöshetskassorna en annan tolkning. Man har i stället stor nytta och stöd av de fackliga organisationerna när det gäller att sköta handläggningen snabbt.
Någon kritik mot kassorna när det gäller kvaliteten på handläggningen, dvs. det man är till för, har dock inte riktats.
Skattepengarna går till de medlemmar som är arbetslösa. Handläggningen är effektiv, korrekt och i stort sett utan anmärkning.
Riksrevisionen menar dock att kassorna gör olika bedömningar när det gäller meddelanden från Arbetsförmedlingen om att arbetslösa inte sökt tillräckligt med arbeten under den tid man varit arbetslös. Det är naturligtvis en kritik som gäller just myndighetsutövningen i verksamheten och borde rättas till.
IAF är dock den myndighet som nagelfar varje del av kassorna som bekostas av medlemspengar. »Vi är inne på ett känsligt område« menar IAF:s generaldirektör men att det är deras uppgift att »höja ett varningens finger när vi upptäcker brister i verksamheten«.
Enligt min mening är det svårt att förstå IAF:s bevekelsegrunder för sin närgångna granskning
Grunden för att granska kassorna ligger i att de får statsbidrag för ersättningen.
Men någon kritik på just den punkten riktar alltså inte IAF. I stället är man inne och granskar det som finansieras av medlemsavgifterna.
Capio behöver inte bekymra sig om en sådan granskning. Däremot finns en inspektion för vård och omsorg (IVO) som ser till att man håller hög vårdkvalitet. Skattepengarna går dock till inte enbart till vård utan också till vinst i företaget.
Enligt Avanza bank ligger vinsten i företaget på i runda slängar 350 miljoner kronor på ett börsvärde på 8,2 miljarder. Det är verkligen ingen hög vinst men tillräckligt hög för att franska företaget Ramsay skulle höja sitt bud från 48:50 kronor till 58 kronor per aktie. Aktieägarna i Capio har accepterat budet.
Ersta Diakonis psykiatriska klinik har varit effektiv. Stiftelsen är välkänd. Men vilka planer har det franska företaget för Capios sjukhus? Visste upphandlarna att Capio, som hävdade att man var långsiktiga, att den skulle hamna i fransk ägo?
Är det Capios sjukvård eller arbetslöshetskassornas utbetalning av ersättning som är legitim användning av skattemedel?
Lars-Olof Pettersson är utredare och konsult på Rådhusgruppen. Artikeln var ursprungligen avsedd för Svenskt Näringslivs Arbetsmarknadsnytt, som dock refuserade den.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
