Farage sätter dagordningen och utmanar Torypartiet.
Elon Musk framstår alltmer som informell ledare för den globala högerradikala rörelsen. Han kan utan större ekonomisk ansträngning med egna medel finansiera Trump i USA och även partier och politiker i Europa.
Om de faller honom i smaken.
Han stödjer förstås Alternative für Deutschland (AfD) och beskriver den socialdemokratiske tyske kanslern Olaf Scholz som en ”inkompetent dåre”. Han driver kampanj mot Labours premiärminister Keir Starmer. Eller som han uttrycker det på X (som han äger och kontrollerar): ”Amerika borde befria det brittiska folket från dess tyranniska regering”. Musk har också utlovat stöd till Nigel Farage och hans nya parti Reform UK.
Fotbollshuligan
Men Farage har nu fallit i onåd. Musk vill ersätta honom med en ”politiker” ännu längre ut på högerkanten, Tommy Robinson. Han har en lång historia i den brittiska extremhögern, varit fotbollshuligan och grundade English Defence League. Han avtjänar för tillfället ett längre fängelsestraff.
Honom vill Musk ha som partiledare för Reform UK.
Nu har Farage i och för sig klarat sig bra på egen hand. 2024 förlorade konservativa Tory regeringsmakten och Labour återkom efter 14 år i opposition. Reform UK lyckades få ett politiskt och strategiskt genombrott när partiet fick fem mandat i underhuset.
Redan då förklarade Farage att Reform hade ambitionen att ta över rollen som det stora oppositionspartiet till Labour. Så har han också agerat sedan dess. Han har som vanligt hamnat i blickfånget, så mycket tenderar att kretsa runt honom i den mediala cirkusen. Allt medan Torypartiet ägnat sig åt att välja partiledare, vilket var en lång och utdragen process.
Utmanar Torypartiet
Samtidigt har Labour har fått en tuff start med fallande opinionsstöd, den nya regeringen fattade beslut om såväl skattehöjningar som nedskärningar. Ekonomin har gått kräftgång och handlingsutrymmet är begränsat. Statsskulden hög och tillväxten låg.
Och Farage fortsätter hela tiden att utmana Torypartiet. Och de konservativa befinner sig i en djup politisk och ideologisk kris, Tory har förlorat något av sin identitet i och med brexit. De sista regeringsåren kantades av kriser, skandaler och missgrepp.
Valresultatet förra året var en katastrof. Medlemsantalet i Torypartiet har fallit.
Nigel Farage hävdar nu att Reform UK har fler medlemmar än det gamla ärevördiga maktpartiet Tory. Striden om ledtröjan på högerkanten kommer att bli hård och förbittrad. Och den har redan inletts.
Reform UK fick visserligen bara fem mandat i underhuset. Men partiet samlade 14,3 procent av rösterna. Tory landade på urusla 23,7 procent. Liberaldemokraterna fick bara 12,2 procent av rösterna men kunde inkassera 72 mandat. Förklaringen är att deras väljare är koncentrerade till vissa valkretsar och det förekom också taktikröstning för att få bort Tories från makten. Det brittiska valsystemet är inte alltid rättvist, eller i varje fall mycket sällan.
Attraherar även Labourväljare
Reform UKs framgångar oroar förstås Torypartiet. Det var ju trots allt bara drygt nio procent som skiljde ner till Reform UK. Labourpolitikern Harriet Harman tror att Reform UK kommer att vara det näst största partiet efter nästa val. Och även Labour har skäl att känna oro, eftersom Reform UK också attraherar många Labourväljare. 2024 kom Reform UK tvåa i 98 valkretsar. 89 av dessa hålls för närvarande av Labour. Kommande fyllnadsval kommer att indikera varåt vinden blåser.
Och Nigel Farage framstår som en allt mer central brittisk politiker så här i början av 2000-talet. Han är förstås en klassisk högerpopulist (som nu finns i och är framgångsrika i så många länder) som eldar under och försöker dra nytta av allt slags missnöje, med den sedvanliga kritiken mot eliten, globaliseringen och invandringen. I kombination med gamla högerkrav på lägre skatter och en bantad stat.
Farage var ju mannen bakom föregångarna UK Independence Party (UKIP) och Brexit party, som Reform UK är en fortsättning på. Farage banade väg för Storbritanniens sorti från EU. Han har pressat ut Torypartiet allt längre på högerkanten och gjorde EU till den avgörande skiljelinjen i brittisk politik.
Utan Nigel Farage hade Boris Johnson aldrig blivit partiledare och premiärminister, hans ledarskap har förorsakat stor moraliska skada i det politiska livet och medborgarnas förtroende för demokratin. Till detta kommer de ekonomiska problem brexit förorsakat.
Bekänner sig till kulturkriget
Reform UKs framgångar minskar Torys politiska manöverutrymme. Det var först efter att Torypartiet tog ett steg mot mitten som partiet åter lyckades vinna val efter New Labour-åren då David Cameron kunde bli premiärminister.
Den förflyttningen är inte möjlig nu när Tory har en stark utmanare till höger, snarare handlar det om att anpassa sig till den högerpopulistiska vågen för att försöka ta del av den. Vilket den nyvalda partiledaren Kemi Badenoch noga besett bekräftar. Hon är född i Wimbledon, men växte upp i Nigeria. Hon har bara suttit sju år i underhuset, det vill säga är relativt oerfaren med historiska mått mätt. Och hon står till höger i partiet, hon bekänner sig till kulturkriget och är ”anti woke”.
Frågan är om hon är en politiker som kan samla en tillräcklig bas av konservativa väljare bakom sig. Det är förstås för tidigt att sia om. Men en sak är säker, hon har betydligt större och svårare utmaningar än sina föregångare.
En hel del talar alltså för Nigel Farage. Han kan mycket väl vara den kommande ledaren för den brittiska högern, då i ännu mer radikaliserad gestalt. Det skulle vara en politisk tsunami. Och markera slutet för Europas äldsta och mest framgångsrika politiska partier, Torypartiet. Det skulle bara bekräfta att de konservativa gått vilse i den populistiska pannkakan. Och att inget numera kan tas för givet i politiken.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
