Smutsiga kampanjer Det finns en massa olika ingredienser som kan leda till att häxbrygden politisk smutskastning kan koka i valrörelsen. Men vem ser till att de hamnar i grytan, undrar Johan Hall, tidigare pressekreterare.
Vi har hört det en tid nu: Valrörelsen kommer att bli smutsig. Nyligen serverades denna sanning som rubrik på en krönika av Lena Mellin i Aftonbladet, men bland politiskt aktiva har det länge surrats om detta.
Det hela framförs med en underton av förfäran och uppgivenhet. Det är som om utvecklingen är oundviklig.
Ändå har ingen gått ut och sagt att det är vi som ska vara smutsiga. Nej det tävlas snarast i att framställa sig som mest vuxen i politiken. Så vilka är då smutskastarna? De är alltid de andra, motståndarna.
Naturligtvis vill ingen bli påkommen med att ägna sig åt ohederligt kampanjarbete. Offerrollen är mer önskvärd. Samtidigt vet de som varit på studieresa till USA – och det är många – att smutskastning, eller negative campaigning som det kallas där, är effektivt.
Valrörelser handlar om att vinna val, så vem vågar avstå från smutsiga kampanjer om opinionssiffrorna pekar i fel riktning?
De politiska partierna sätts under stort tryck i valrörelser. Partiledare bedöms efter hur framgångsrikt partiet lyckas locka väljare.
De betygssätts i media och klassificeras som sänke eller flöte beroende på om de är mer eller mindre populära än sitt parti.
Detta sker regelbundet men blir extra påfrestande i en valrörelse. För, som det brukar heta, den verkliga opinionsmätningen är ju valresultatet.
Valledare känner naturligtvis ett extra stort ansvar för att valrörelsen ger utdelning.
Särskilt utsedda som de är att leda partiets valarbete till framgång. Det är många som hoppas få en plats i någon politiskt vald församling och eftersom personval är en marginalföreteelse, är det mot valledning och partiledning som kandidaterna riktar sina förhoppningar och eventuell kritik.
Anna Kinberg-Batras avgång kan ses i ljuset av partiets låga opinionssiffror och att allt fler moderata politiker därmed riskerade att inte bli återvalda.
Valrörelser handlar om att vinna, så vem vågar avstå från smutsiga kampanjer om opinionssiffrorna pekar fel?
För medierna innebär politiskt smutskastning att de serveras klickvänliga uppslag på guldfat. Med sin sakliga ton kan de med kirurgisk precision redogöra för olika politikers vandel och liv utan att själva se sig som viktiga aktörer i själva smutskastningen.
Faktaredovisning, allmänintresse och konsekvensneutralitet, med dessa begrepp kan de motivera sitt intresse.
Med tanke på hur snurrigt det inte minst i kvällspressen har blivit med principerna kring namngivning i #metoo-rörelsens fotspår, har vi anledning att undra hur väl förberedda media är på eventuella smutskampanjer.
Det finns med andra ord en massa olika ingredienser som kan leda till att häxbrygden politisk smutskastning kan koka i valrörelsen.
Lättflyktiga väljare, nervösa partier, en svår gränsdragning mellan smutskastning och relevant politisk rapportering, klickjagande medier och en slimmad journalistkår samt en politisk kultur där alla är förberedda på att den andre när som helst drar fram smuts.
Frågan är om det är Putin och hans socialamedier-arméer vi behöver vara rädda för. Kanske är det snarare oss själva.
Johan Hall är statsvetare, utredare på LO, och tidigare pressekreterare
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
