Är tysk ekonomi kaput?

Ekonomi Tysk ekonomi står inför betydande utmaningar. I Sverige är inte utmaningarna väsensskilda. Kan de etablerade partierna samlas runt en gemensam reformagenda?

Den 23 februari går Tyskland till val. Planen var att valet skulle hållas i september, men efter att regeringen förlorade en förtroendeomröstning för en tid sedan fanns inget annat alternativ än att tidigarelägga valet. Den första trafikljuskoalitionen i det tyska federala parlamentet – med de röda socialdemokraterna (SPD), de gula liberalerna (FDP) och de gröna Gröna – slutade i kollaps.  

Instabilt läge

Möjligheten till en stabil regering efter valet är inte uppenbar. Det ser vi av opinionsundersökningarna och allehanda villkor partierna har ställt upp. De konservativa (CDU/CSU) ligger några procentenheter över 30 procent i en ny poll of polls. Näst största parti, med 18-19 procents stöd i opinionen, blir sannolikt det högerpopulistiska och nationalistiska Alternativ för Tyskland (AfD). Socialdemokraterna når upp till 16 och de Gröna till 13 procent.

FDP, som i dagsläget ligger under femprocentsspärren, kommer, enligt partiledaren Christian Lindner, inte att ingå i en ny trafikljuskoalition. CDU kan inte tänka sig att på federal nivå samarbeta med AfD – ej heller med BSW, Sahra Wagenknechts nybildade vänsterpopulistiska, nationalistiska, Rysslandsvänliga och socialkonservativa parti. Oviljan att samarbeta med BSW gäller även för SPD, de Gröna och FDP. CSU:s partiledare har meddelat att partiet inte kan tänka sig att sitta i en regering där de Gröna ingår. Därtill måste partiledaren Olaf Scholz avgå för att partiet ska acceptera ett samarbete med SPD.

Visst kan det finnas taktiska skäl att före valet rita upp röda linjer, men en femte storkoalition, med CDU och SPD som de enda eller dominerande partierna, är det mest realistiska alternativet.

Strukturkris

I den nya boken Kaput. The End of the German Miracle, författad av Wolfgang Münchau, välrenommerad journalist och tidigare krönikör på Financial Times, drivs tesen att den konsensus om den tyska ekonomins förträfflighet som bland annat förkroppsligas av de senaste decenniernas storkoalitioner är en avgörande förklaring bakom den strukturkris som landets ekonomiska modell nu befinner sig i.

Enligt Münchau kunde man i den makroekonomiska statistiken se tecken på en annalkande strukturkris under åren 2017-18, främst i form av svag BNP-tillväxt och stagnerande industriproduktion. De flesta såg detta som en vanlig konjunkturnedgång, men Münchau menar att det bakom detta även låg varaktiga problem, som kommer att innebära att tillväxten i ekonomin det kommande decenniet kommer att ligga på en lägre nivå än tidigare och lägre än i jämförbara länder. Det tyska miraklet, som under 00-talet gjorde avtryck i statistiken, baserades främst på några tursamma omständigheter – och under den här ytan växte sig de strukturella problemen allt större.

Många av de problem som Münchau identifierar har sina rötter i det han kallar för den tyska neo-merkantilismen. Detta tankesystem har under flera decennier samstämmigt omhuldats av det politiska systemet, näringslivet, facken och samhället i övrigt. De främsta förespråkarna har SPD och CDU/CSU varit. En bärande del i det här tankesystemet är att exportera mer än vad landet importerar. Ju större handelsöverskott, desto bättre. 

Politik och näringsliv

För att åstadkomma detta har politiken ensidigt fokuserat på att förbättra (industri-) företagens kostnadsmässiga konkurrenskraft. Med detta som argument genomfördes de genomgripande arbetsmarknadsreformerna av SPD-regeringen i början av 00-talet. Med detta som argument har löneökningarna i ekonomin under lång tid hållits på en (alltför) låg nivå. 

Men företagens behov av förbättrad konkurrenskraft rättfärdigade också det ökade användandet av rysk naturgas. Gerhard Schröder blev Putins personliga vän (Putin är gudfar till ett av Schröders barn) och klev fram som merkantilismens allra främsta företrädare. Med ambitionen att maximera exporten i en värld av globala värdekedjor och med Kina som världens fabrik, ifrågasattes inte argumentet att handel är det bästa sättet att uppnå fred och frihet. Import av rysk naturgas och kinesiskt stål skapade ömsesidig nytta som också skulle leda till demokrati. Allt starkare beroenden av diktaturer som Kina och Ryssland var bara positivt. Business first.

När politikens fokus riktas mot företagens konkurrenskraft, faller det sig naturligt att banden mellan politiken och näringslivet blir starka. Det är därför som Münchau säger att det är fordonsindustrin som styr Tyskland. Det är ingen slump att de omfattande arbetsmarknadsreformerna i början av 00-talet har fått sitt namn efter den HR-chef på Volkswagen som var hjärnan bakom Schröders politik.

Sårbar ekonomi

En grundläggande tes i boken är att dessa band har bidragit till att cementera en ogynnsam näringsstruktur och till ett förlorat teknologiskt ledarskap. Alltför mycket offentliga resurser har satsats på existerande företag och de teknologier som de för tillfället har varit världsledande inom. Viljan till och bejakandet av strukturomvandling och teknikskiften har inte varit tillräcklig. Senfärdigheten i att ställa om från fossildrivna till eldrivna bilar är ett tydligt exempel. En elbil är en mjukvara på hjul.

Fordonstillverkarnas ovilja att bejaka detta nya har, enligt Münchau, varit monumental. Som en VD på Volkswagen uttryckte det: ”Det finns ingen plats för en elbil i mitt garage.” Kina har dessutom redan sprungit om Tyskland när det gäller sådant som solpaneler och robottillverkning. Utmaningen är också att Kinas tillväxt är extremt viktig för den tyska exporten samtidigt som ett mer utvecklat Kina alltmer har kommit att bli en högteknologisk konkurrent. Kina har konkurrerat ut Tyskland som världens främsta neo-merkantilist. Om Tyskland producerar fel produkter kan inte kostnadsmässig konkurrenskraft vara lösningen.

Kontentan av detta är att den tyska ekonomin är sårbar. När stjärnorna står rätt – när den billiga gasen från Ryssland flödade fritt, när den globala handeln sköt i höjden, när Kinas ekonomi växte exponentiellt och när de tyska företagen drev den teknologiska fronten framför sig – kan den leverera tillväxt och produktivitet, men när stjärnorna inte står rätt står modellen handfallen. Nu befinner vi oss där. Riskerna som finns inbyggda i modellen har inte tagits på tillräckligt stort allvar. Alla har suttit i samma båt.

Svagare tillväxt

Lägg till detta en djupgående allmän digital eftersläpning, en omfattande byråkrati, en förnuftig energipolitik i spillror och ett ineffektivt banksystem som utgör en bärande del av modellens grundfundament. Lägg även till det unikt strikta finanspolitiska – och penningpolitiska – synsättet. När den privata sektorn genererar stora och varaktiga överskott i utbytet med omvärlden, är det fullt möjligt att balansera detta med underskott i den offentliga sektorn. 

Men så har inte skett eftersom handelsöverskott i sig har ansetts vara något eftersträvansvärt samtidigt som det har ansetts vara centralt att följa det finanspolitiska ramverket. Handelsöverskott – som med nödvändighet motsvarar andra länders handelsunderskott – har många gånger varit en förutsättning för en positiv tysk BNP-tillväxt. Inhemsk efterfrågan har under många år varit alldeles för svag. De stora vinster som genererades i företagen investerades främst i ny produktionskapacitet i andra länder.

Den strama finanspolitiken har, enligt Münchau, lett till att landet inte har satsat tillräckligt med resurser på att göra sig mindre beroende av några få branscher och företag. Därtill har den under en lång följd av år lett till omfattande underinvesteringar, inte minst i den digitala infrastrukturen. Detta har försämrat landets produktiva förmåga och den offentliga infrastrukturen är inte sällan allvarligt eftersatt. Som Münchau uttrycker det: ”When austerity is imposed, investment is what gets hit first.” 

Förslaget att i statsbudgeten, via en tvingande regel, säkerställa resurserna till de långsiktigt nödvändiga satsningarna på utbildning, infrastruktur och klimatomställning förkastades av SPD och CDU. Politiken har fastnat i tekniska detaljer och tappat förmågan att på ett ändamålsenligt sätt agera långsiktigt. Priset är en svagare tillväxt och en långsammare välståndsutveckling än vad som hade varit möjligt att uppnå. 

Gammalt tänkande

Med de stora partierna kvar i det gamla tänkandet, och med de nya partierna placerade långt ut på de politiska ytterkanterna, är Münchau inte särdeles positiv till att Tyskland kommer att kunna ta sig samman och lösa sina problem. Det hittillsvarande svaret har snarare varit att ge upp och endast leverera mer av samma. Det begränsade politiska hopp jag läser in i boken riktar han mot FDP och de Gröna.

På ett övergripande plan är parallellerna till Sverige nästan övertydliga. Vi är ett litet exportberoende land med en viktig industrisektor som genererar betydande handelsöverskott. Vi har en lönebildning som fokuserar på återhållsamma löneökningar och industrins konkurrenskraft. Vi har ett finanspolitiskt ramverk som har bidragit till en lång följd av år med underinvesteringar. Infrastrukturen släpar efter och energipolitiken har förlorat all rim och reson. Vi har ett välfärdssystem där de politiska prioriteringarna har förvandlat de tidigare revorna till stora hål. Vi har ett skolsystem som inte längre levererar tillräckligt kvalitativ och likvärdig utbildning. Vi har ett politiskt system som inte har förmågan att lösa de problem som finns. I stället fäktas vi med stora ord och slagordsvänliga politiska justeringar i verklighetens marginalen.

Tillväxten i svensk ekonomi var särskilt gynnsam från början av 1990-talet fram till finanskrisen, inte minst genom en ökad global efterfrågan på svenska industriprodukter, som företagen främst mötte genom att höja sin produktivitet (kommer du ihåg begreppet jobblös tillväxt?). Därefter har BNP-tillväxten varit svag, men industriproduktionen har utvecklats betydligt bättre än i Tyskland. I Sverige har vi löst den politiska fragmentiseringen genom att den gamla högern har börjat samarbeta med extremhögern. Sveriges teknologiska och digitala spets har definitivt blivit trubbigare, men är alltjämt framträdande. Den privata tjänstesektorn är mer utvecklad i Sverige än i Tyskland, inte minst tack vare vår kunskapsintensitet och FoU. Vi har fackliga organisationer som är mindre fokuserade på att rädda nuvarande jobb.

Problem att lösa

Det är alltid klokt att vara lite försiktig med att uttala sig om vilket land som för tillfället bör tilldelas epitetet Europas sjuka man. Men uppenbart är att Tyskland har ett antal problem att lösa. Frågan är om den ekonomiska modellens huvudaktörer lyckas samla sig runt en bred, gemensam reformagenda? Kommer de att lyckas se igenom sina myter och invanda tankemönster på ett annat sätt än tidigare? Kommer det att finnas tillräckligt med politisk klokskap som orkar se bortom de dagspolitiska låsningarna?

Som en lightversion av de tyska problemen, bör vi i Sverige ställa oss frågan: Vilka är de absolut viktigaste föreställningarna som vi bör göra upp med, om vi vill minimera risken att hamna i Tysklands nuvarande situation?

För egen del är det nog följande. Vi måste bli bättre på att förstå och agera efter att den samhällsekonomiskt långsiktigt klokaste politiken inte nödvändigtvis är den politik som kortsiktigt anses vara företagsekonomiskt mest effektiv. Det är uppenbart, men glöms nästan alltid bort. Är inte en ökad import den främsta fördelen med en ökad export? Går det att förstå samhällsekonomin utan att förstå makten som bestämmer dess grundstruktur? Vad är det som är viktigast för att uppnå hög livskvalitet och jämlika livschanser?

Daniel Lind