Är Ulf Kristersson fågel eller fisk?

Med bara några veckor kvar till partiledarvalet i Moderaterna är det högst legitimt att syna huvudkandidatens politik.

Hur ska en kandidat till viktiga politiska poster, som att kanske väljas till partiledare, beskrivas? Ska allt handla om yta, hur kandidaten ser ut, hur hen pratar, och hur många barn hen har?

I dag är den svenska politiska journalistiken tyvärr mest inriktad på yta, Sifo-mätningar och ibland alltför många taxikvitton, medan politikens innehåll ofta får stryka på foten.

Det är ju särskilt olyckligt idag när många insett att Anna Kinberg-Batras personliga brister inte avgjorde att hon tvingats lämna som moderatledare, utan att oklarhet om partiets kurs spelat en central roll.

Det är alltså högst legitimt att syna Ulf Kristerssons politik. Är han fågel eller fisk? Är han gammalmoderat som står för försiktiga konservativa reformer i ett stabilt, resonerande samhälle?

Eller är han en nyliberal, som vill riva samförståndet, ta nya delar av välfärden till skroten och ersätta dem med marknadslösningar? Det lutar nog åt det senare.

Det var inget pubertetsryck, killen var 31 år.

Som författare till Non-working generation 1994 ansåg Kristersson att den svenska arbetsmarknadens krav på kollektivavtal och LAS liknade Sydafrikas apartheid. »Liknelsen är bra, för den tydliggör att det handlar om diskriminering«, ansåg Kristersson. Det var inget pubertetsryck, killen var 31 år.

Tre år senare höll samme Kristersson i pennan bakom moderaternas idéprogram. Land för hoppfulla.

Programmet gick till storms mot en »fundamentalistisk« jämlikhetssyn, för höga skatter och för mycket bidrag till invandrare. En person som inför detta ropade »jävla svartskalle« var inte rasist, utan kände sig bara övergiven, ansåg Land för hoppfulla.

I programgruppen satt också Anna Kinberg Batra, men hon reserverade sig mot att sätta ett tak för flyktingmottagandet. Hon ville också begränsa utbetalningarna i sjukförsäkringen till ett minimum, det mesta skulle den sjuke själv betala via plånboken.

1999 när Carl Bildt hastigt lämnade och partiet pressades att på några veckor hitta en ny moderatledare – det blev Bo Lundgren – klagade en person över att man inte hann diskutera politikens innehåll.

Just det, det var Anna Kinberg Batra, som själv efter Fredrik Reinfeldts sorti snabbt måste ta hand om rodret utan att ha fått möjlighet at ta ut

Det är kusligt att det inte heller den här gången finns så mycket tid att tala om politikens innehåll.

Man kan ändå gissa att med en ny ordförande förflyttar sig partiet ännu en bit bort från Reinfeldts principiella, inte maktpolitiska, nej till SD.

Och att Kristersson kommer att överge arvet från Reinfeldt om att skydda LAS och att inte lagstifta om löner.

Även om det bara är några veckor kvar till partiledarvalet är det viktigt om medierna försökte få till en öppen debatt om vart moderaterna är på väg. Inte minst Allianskollegorna, som det sägs att man ska regera ihop med, är intresserade om partiet ska hamnar i nya omöjliga ståndpunkter.