Dokumentären Raskortet är ett symtom på ett samhällsklimat som på sin höjd tillåter skildringar av rasism – men som inte tar oss till en verklig förändring. Det skriver kulturvetaren Araia Ghirmai Sebhatu.
Dokumentären Raskortet av filmaren Osmond Karim som sändes förra torsdagen (27/3) i SVT är muntligt återgivna tragiska skildringar av hur det är att vara svart i Sverige.
Från mitt perspektiv kan man tycka att den är lite överdrivet sentimental och redundant. För jag är uppvuxen och har (över)levt i snart trettiotre år i Sverige som afrikan, som afrosvensk. För jag är luttrad. För jag vet redan detta.
Därför är inte Raskortet en dokumentär tilltänkt mig som betraktare utan en implicit vit betraktare som blundar för vad vi svarta utsätts för. Filmen är ett konstaterande som vi borde vara klara med för länge sedan, en slutsats som borde vara en utgångspunkt. Att vi fortfarande är kvar på det här stadiet är bedrövligt och ett kvitto på hur svältfödda vi är i rasismdiskussionen.
Dokumentären går inte vidare med att lägga konstaterandet om att rasism existerar och genomsyrar alla områden i samhället som grund för andra frågeställningar. Frågan är då vad den här filmen vill.
Det som skiljer dokumentären som genre från fiktionen är att handlingen fortsätter efter filmens slut, vi kan ta ställning till en verklighet och förändra handlingen. Som betraktare av fiktion får vi rent existentiellt acceptera att skeendet har sin gång och sitt slut. Vi kan givetvis beklaga narrativet och kritisera upphovsmakaren men det har ingen påverkan på handlingen. Men varför lämnas den passiva betraktaren i Raskortet med att finna sig i att den oförändrade handlingen/rasismen är slutet? Det är nästan så att vi uppmanas att acceptera situationen, ”så är det, det är bara att ta det, det är Sverige” som en av de intervjuade säger mot slutet.
Det enkla svaret är att Raskortet är ett symtom på ett samhällsklimat som på sin höjd tillåter skildringar av rasism av det här slaget, som gärna får vara sentimentala, där vi får berätta hur vi ”känner” som utsatta för rasism men sällan får tala om hur vi vill arbeta mot rasism. Det är inte tal om rättigheter i Raskortet eller om hur vi som fria människor kan förhindra att våra liv inskränks av rasism.
För det är skillnad på det privata livet och arbetslivet. We shall overcome i all ära men vem man väljer att ha som vän och vill bli partner med är upp till var och en. Den rasism vi påtvingas på våra arbetsplatser och hur våra barn behandlas på förskolan och i utbildningsväsendet är däremot allmänhetens angelägenhet. Garantin om att inte bli särbehandlad av det offentliga och lika rätt till arbete är lagstadgade rättigheter. Varför är det inte tal om hur vi kan realisera den rätten i dokumentären? Är vi kastlösa i Sverige? Åtnjuter vi inte rättsordningens skydd?
Om vi vill nå förändring i rasismens Sverige måste vi se bortom effektsökeriet som Raskortet strävar efter hos den vita betraktaren. Vi som svarta måste sluta finna oss i att det är så här. För vad är dokumentären om dess materiella återverkningar bara består i vita tårar om inte endast ett groteskt frossande i vårat lidande?
För mig handlar det inte om vita tycker synd om mig, det handlar om att jag ska ha rätt till min kropp och rörelsefrihet, min bostad, mitt arbete och min egendom.
Araia Ghirmai Sebhatu, Kulturvetare och juridikstudent
Texten är tidigare publicerad på Rummet
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
