Krönika Smittspridningen är stor på arbetsplatser men knappt något har förändrats för hundratusentals arbetare. Vad förväntas de göra, undrar Max V Karlsson.
Busschaufför, lärare, undersköterska, takläggare, butiksbiträde, lagerarbetare, och hela livsmedelsindustrin. Listan på yrken som inte kan genomföras hemifrån kan göras lång när coronapandemins andra våg nu sköljer över landet. Redan i våras berättade LO att bara 7 procent av medlemskåren har möjlighet att jobba från hemmet. Trots att det har gått flera månader har hundratusentals arbetare fortfarande inte något annat val än att åka till jobbet och utsätta sig och samhället för större smittorisk. Stelheten och avsaknaden av alternativ slår hårt mot hela yrkesgrupper, nu senast mot förskolelärare. Den här stora gruppen är också nästintill osynlig i samtalet, det ställs inga frågor om det på presskonferenserna eller i nyhetsinslagen. Privatpersoner ska ”undvika att göra onödiga besök” men arbetet som arbetare utför i samma verksamheter ses fortfarande som helst nödvändigt. Du ska inte handla men butiksbiträdet ska stå där.
Inkomst och var du bor är det som tydligast bidrar till skillnader för risken att drabbas hårt av covid-19. Risken är också fyra gånger så hög att dö i covid-19 i låginkomstgruppen jämfört med gruppen med högst inkomst. Vi vet att de med låga inkomster vill följa råden mer noggrant men saknar den möjligheten i praktiken. Du ställs plötsligt inför det omöjliga valet att prioritera din hälsa eller inkomst, som i sig är tätt förknippat med både hälsa och välmående. Att ha lägre marginaler är också att inte kunna avstå arbete, bunkra det nödvändigaste, handla på udda tider i luftiga butiker eller undvika en redan proppfull och underdimensionerad kollektivtrafik. Fyra av tio arbetare jobbar på helger, kvällar och nätter och sju av tio kvinnor jobbar på obekväma arbetstider. Råd som ”åk senare och vid andra tider” funkar bara för dom som har lyxen att kunna byta eller flexa med tider och långt ifrån alla har bil. Arbetares ökade smittorisk är, om inga alternativ läggs fram, politiskt sanktionerad. De förväntas helt enkelt ha tur.
Det finns idag inga uttalade politiska alternativ som samtidigt skyddar arbetares inkomst och hälsa. När riskerna ställs mot att göra mer och vad som krävs för att fler ska kunna vara mer hemma verkar svaret hittills vara att det helt enkelt inte är värt det, från statens håll. Synen på vad som är möjligt är snäv och siktar lågt trots att det i utsträckningen handlar om liv och hälsa för vanligt folk. Ansvaret läggs på de som ändå inte kan göra skillnad själva och om du blir sjuk har din individuella förmåga brustit, du skulle helt enkelt ha agerat på ett annat sätt och fått ett annat resultat. Den liberala reformisten och ingen annan kan vara nöjd med den här ansvarsfördelningen.
Men samtidens förutsättningar är inte naturlag. Ekonomisk uppfinningsrikedom fanns snabbt för historiskt omatchade miljardstöd till ett lidande näringsliv i våras. Var finns samma nytänk för hur folk ska slippa bo trångt? Åka tunnelbana utan trängsel? Kunna vara mer hemma när samhället behöver det som allra mest? Var ligger den politiska viljan begravd? Amerikanska vänsterröster säger nu ”If you want people to stay home, pay them to” i en kampanj som tar sikte på hur den globala pandemin slår med full kraft mot vanligt folk. Tydligheten är uppfriskande. Låt det stå helt klart att Sverige idag saknar ett politiskt ramverk och verktyg som kan kombinera de samhälleliga smittoskyddsinsatser vi vet behövs med folks ekonomiska vardag.
Max V Karlsson praktiserar som opinionsskribent hos Dagens Arena
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
