LEDARE Val vinner man genom politik som skapar en armkrok mellan arbetar- och medelklass. Som prioriterar den fackliga organiseringen. Och som ger löntagare konkret makt. Det gäller så väl i USA som i resten av väst.
För 90 år sedan, när Victor Berger från Milwaukee, Wisconsin, som förste socialist väljs till det amerikanska representanthuset, ekar det genom USA. Framgången är utropstecknet på decennier av politisk och facklig organisering, både i form av ett socialdemokratiskt parti och ett fackförbund som organiserar arbetare i hela delstaten.
För att greppa varför Wisconsin var så centralt för Donald Trumps framgång i presidentvalet 2016 – och Joe Bidens sannolika seger 2020 – måste vi förstå delstatens speciella roll i amerikansk historia. Wisconsin var länge en katalysator för progressiva, socialistiska och demokratiska rörelser. Den stora invandringen från framför allt Skandinavien, Tyskland och Polen i skiftet mellan arton- och nittonhundratal etablerar politiska allianser över språkgränser. Från fabrikernas täta rök över Madison och Milwaukee till de bördiga markerna i väster och norr. Massiva demonstrationer, krav på åtta timmars arbetsdag och värdig lön för slitigt jobb. Arbetarklassen blir en maktfaktor.
2016 räknar Hillary Clinton iskallt med att vinna både Wisconsin, Michigan och Pennsylvania, den så kalla »blå väggen« som ska säkra segern. Men de vita arbetarväljarna, inte minst på mindre orter, vänder Demokraterna ryggen. Att Clinton under ett insamlingsmöte i New York kallar Trumpväljare i Mellanvästern »a basket of deplorables« blixtbelyser avståndet mellan Demokraterna och den tidigare basen.
Demokraternas drömprognoser om en blå våg i som skulle generera majoriteter i kongressens bägge kammare kom på skam.
En viktig strukturell förklaring är skiftet i maktbalans mellan arbete och kapital. Wisconsin är länge en av de delstater med en facklig anslutningsgrad över snittet. 2009 ligger den på 16 procent, närapå det dubbla jämfört med USA i stort. Men valet av republikanen Scott Walker till delstatsguvernör 2010 förändrar allt.
2011 introduceras Wisconsin Budget Repair Bill, en lag som i praktiken förbjuder kollektivavtalsförhandlingar för offentliganställda. 2015 skriver Walker dessutom under en så kallad »right-to-work«-lagstiftning, som försvårar både organisering av privat- och offentliganställda. Resultatet är att Wisconsin är en av de delstater där den fackliga anslutningsgraden nu ligger en bra bit under rikssnittet. Bara åtta procent av arbetskraften är med i en fackförening, att jämföra med ett genomsnitt om runt elva procent för USA som helhet.
Den republikanska strategin, att bräcka banden mellan arbetare, fackföreningar och Demokraterna, lyckades. Insikten är central för att förstå det snabba skiftet i lojaliteter. Så hur gick det den här gången?
Enligt vallokalsundersökningarna röstade 58 procent av väljare med fackligt medlemskap på Biden, mot 39 procent för Trump . Det är en ökning med fem procentenheter jämfört med Clintons andel 2016. Bland hushåll som uppger försämrad ekonomi väljer 86 procent Biden.
I skrivande stund tyder allt på att Biden plockar tillräckligt många elektorsröster för att bli nästa president. Men när krutröken efter rösträkningen och det juridiska efterspelet lagt sig måste insikterna hamras hem. Demokraternas drömprognoser om en blå våg som skulle generera majoriteter i kongressens bägge kammare kom på skam. Den troliga segern i presidentvalet värktes fram på små marginaler.
Ska Demokraterna bygga upp en bestående väljarbas i delstater som Wisconsin, Michigan och Pennsylvania krävs mer än att lita till en högutbildad övre medelklass i urbana kluster. Förutom att mobilisera afroamerikaner i storstäder, partiets kanske viktigaste väljarblock, krävs nya band till landets arbetarklass. De hunsade, frustrerade och förbannade. De som känner att Demokraterna inte talar till dem. Som ser jobben försvinna, de sociala banden slitas sönder. Strategin måste helt enkelt bygga på en politik som skapar en armkrok mellan arbetar- och medelklass. Som prioriterar den fackliga organiseringen. Och som presenterar en politik som angriper klassamhällets kärnvirke och ger löntagare konkret makt.
För som Victor Berger beskrev den gryende amerikanska socialdemokratins viktigaste uppgift: »Att ställa sig bakom den amerikanska löntagarens verkliga ekonomiska organisation, fackföreningsrörelsen, som för närvarande är löntagarens enda vapen utöver valsedeln.«
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
