Under efterkrigstiden var det främst bönder och småföretagare som röstade på högerradikala partier. Men sedan åttiotalet väljer allt fler arbetare partier som Sverigedemokraterna. SOM-undersökningen 2008 visar att Sverigedemokraterna är andra största parti efter Socialdemokraterna bland arbetarväljare. Utvecklingen har kallats ”proletariseringen av radikalhögern”. Hur blev det så här?
Det finns problem med att upprepa bilden av den högerradikala, rasistiska väljaren som arbetarklass. Rasismen och högerradikalismen uppfanns inte av arbetarklassen. I stället har nationalismen och rasismen traditionellt varit näringslivets och statens – det vill säga maktens – verktyg. Slavar var utmärkt arbetskraft även för svenska kolonialister.
Att samer skulle ha rätt till mark som kunde odlas och ge mineraler var inte en idé i den svenska statens smak. Någon måste som bekant stängas ute när nationalstaten ska formas. Rasism och resulterande övergrepp på minoriteter tjänade staten och kapitalet väl.
Men när Sverigedemokraterna sitter i det svenska parlamentet och Europas parlament fylls av främlingsfientliga partier, så måste vi våga prata om var väljarna kommer ifrån. I det nya numret av Arena görs just det. Bella Frank går till botten med en kommande antologi om just ”proletariseringen” av radikalhögern skriven av svenska och internationella forskare och sammanställd av sociologen Jens Rydgren på Stockholms universitet.
Jens Rydgren beskriver trenden med Sverigedemokraternas allt fler arbetarklassväljare på följande sätt: ”Jag tror att det handlar om framtidstro, en relativ känsla av att det blir sämre. Om det har gått i en riktning ganska länge och sedan bryts det, så skapas det en diffus känsla av frustration.”
Och det är när man börjar gräva som nyanserna uppenbarar sig. Att utbildning i själva verket förklarar mycket av klassklyftan. Att friheten i arbetsuppgifterna på arbetsplatsen spelar stor roll, liksom hur strikta hierarkierna är. Att lågutbildade kvinnor i allt högre grad röstar på radikalhögern i takt med att en lågavlönad tjänstesektor breder ut sig. Och att fackföreningsrörelsen spelar en avgörande roll för att erbjuda en alternativ världsbild till rasismen.
Att försvaga facket är helt enkelt ett säkert recept för att öka främlingsfientligheten.
En scen i helgens filmpremiär ”Äta sova dö” illustrerar fackets avgörande roll. På ett fik i nordöstra Skåne är en av besökarna bestämd: Invandrarna får lägre löner, det är därför de tar jobben från svenskarna. Den internationella globaliseringen blandas ihop med lönebilden i Sverige. Fackets representant råkar vara på plats och kan berätta att alla får samma lön.
Om vi ska kunna bekämpa rasismen är mer kunskap nödvändig. Även om den avslöjar sådant som det kan göra ont att se.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
