Vägen bort från dagens arbetslogik kan inte vara att överge arbetet, den måste vara genom arbetet. Men i den arbetskritiska traditionen verkar det finns en uppgivenhet inför arbetet, vad det är för samhällelig organisering som gör det till ofritt lönearbete, skriver Johan Alfonsson, doktorand i arbetsvetenskap, i en replik.
Jag skrev ett inlägg där jag lyfte frågan om arbetet alltid måste vara ofritt och pekade på att om så inte är fallet är det inte arbetet som kritik borde riktas mot, utan mot den samhälleliga organiseringen av det som ”gör det till ofritt lönearbete”.
Istället för att ta tillfället i akt och diskutera just detta har Roland Paulsen skrivit en replik där han ställer sig vid sidan av debatten och kommenterar den snarare än att ge ett bidrag.
Han verkar uppleva sig som missförstådd och tycker att jag borde läsa hans böcker och titta på hans tv-framträdande.
Även om Paulsen blivit den i Sverige mest uppmärksammade arbetskritikern handlar inte frågan om Paulsen allena, något som jag inte påstått. Än mindre har jag tillskrivit hela den arbetskritiska idéströmningen Paulsens gärning.
Paulsen verkar tro att frågan gäller hur enskilt arbete organiseras, vilket får honom att berätta att han forskat på hur arbetet organiseras utifrån olika kontroll- och styrsystem och vad för konsekvenser dessa har för de anställda.
Frågan som jag diskuterade var dock inte hur enskilda arbetsutföranden organiseras utan vad det är för samhällelig organisering som gör det till ofritt lönearbete.
En fråga som berör varför arbetet ser ut som det gör och vad meningen med detta är. Det vill säga just sådana frågor som Paulsen efterfrågar i sin replik och som han menar undersöks i för liten utsträckning idag.
Att sträva efter att ta kontroll över arbetet hamnar i bakgrunden och i förgrunden ställs frågan om hur arbetet ska kunna överges.
Det finns uppenbara problem i arbetet, något som en lång tradition av forskning har kunnat visa på. Men i den arbetskritiska traditionen verkar det finns en uppgivenhet inför arbetet; det bör överges eller minimeras till ett minimum, säger en tankefigur som sträcker sig från Aristoteles, till Paul Lafargue och vidare till André Gorz. Givet de problem som finns i arbetslivet idag är denna strävan begriplig.
Att sträva efter att ta kontroll över arbetet hamnar i bakgrunden och i förgrunden ställs frågan om hur arbetet ska kunna överges.
Grundfrågan, varför arbetet är organiserat som en ofri aktivitet, hamnar allt mer i skymundan.
Vad är det med arbetet som gör det ofritt? Till att börja med finns det ingen inneboende kvalitet i arbetet som säger att det måste vara så. Vad som anses vara ett arbete och hur det är utformat är inte av naturen givet.
I Arbetssamhället exemplifierar Paulsen detta genom att peka på att aktiviteter som tidigare varit uttryck för frihet, till exempel att filosofera, idag har förvandlats till ett arbete. Förändringen används för att driva tesen att arbetssamhället har brett ut sig och förvandlat allt fler sfärer av livet till arbete.
Blott vid en ytlig granskning kan man komma till slutsatsen att det är samma aktivitet men som nu till följd av en arbetsideologi har blivit arbete.
Skillnaden mellan det fria arbetet och lönearbetet är att lönearbetet, utöver arbetsprodukten, skapar något abstrakt.
Det skapar värde. Det är detta värde som urskiljer det kapitalistiska produktionssättets arbete och det är arbetets möjlighet att skapa värde som i slutändan avgör om det kan göras till lönearbete i den sortens samhälle.
Lönearbetet, till skillnad från fritt arbete, kontrolleras inte av den som arbetar, utan av den som köper arbetet.
Kontrollen över arbetet går förlorad till någon annan. Den som köper arbetet kontrollerar hur arbetet ska utföras, när det ska utföras och, kanske viktigast av allt, vad som sker med resultatet av arbetet.
På bekostnad av majoriteten och jordens resurser skapar lönearbetet enorma rikedomar och makt för ett fåtal. Arbetet är alltså inget självändamål, vilket Paulsen påstår i Arbetssamhället. Jakten efter värdet är drivkraften i arbetet.
Trots att en massa strunt och direkt skadliga varor produceras av lönearbetet, så är detta, givet den kapitalistiska logiken, fullt rationellt. Om majoriteten inte längre vill arbeta utifrån denna logik hamnar denna önskan i konflikt med de som köper och styr arbetet.
Konflikten går inte att bortse från genom önsketänkande och om arbetet minskas står denna konflikt kvar.
Den kapitalistiska logiken är inte beroende av en arbetsideologi; vi kan frigöra oss från arbetsideologin samtidigt som tvånget att arbeta kommer att kvarstå för alla oss som inte har nog med sparade resurser för att överleva utan en lön.
En värld där arbete används för att tillgodose behov eller utförs för arbetets egen skull, skulle antagligen vara en värld som är långt mer hållbar än dagens.
Vägen bort från dagens arbetslogik kan inte vara att överge arbetet, den måste vara genom arbetet.
Arbetet rymmer en frigörande potential, men denna potential kan inte släppas fri om arbetet lämnas därhän.
Johan Alfonsson är doktorand vid institutionen för sociologi och arbetsvetenskap vid Göteborgs universitet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
