söndagskrönikan På ett år har arbetslösheten minskat med en dryg procentenhet. Men samtidigt blir fler och fler blir långtidsarbetslösa. Och fortfarande är det oklart hur Arbetsförmedlingen ska fungera, skriver Anna Danielsson Öberg.
Pandemins effekter på arbetsmarknaden har varit brutal på många håll. Förra våren duggade varslen om uppsägning tätt och arbetslösheten steg.
På ett år fördubblades ersättningarna till de arbetslösa. Totalt betalades 26,8 miljarder kronor ut i a-kasseersättning. Den viktigaste förklaringen är att arbetslösheten ökat, men också att fler blivit medlemmar i a-kassan och att ersättningsnivåerna höjts.
Ett mörkt rekord sattes i juli 2020 när arbetslösheten var 9,2 procent enligt Arbetsförmedlingens mätning. Då såg det ut som att ökningen skulle fortsätta.
Men i stället har det skett en omsvängning. Arbetslösheten har tvärtom fallit. Visserligen handlar det om små förändringar mellan månaderna, men ändå en stadig förbättring som innebär att arbetslösheten minskat med 1,3 procentenheter mellan juli förra året och juli i år. Det betyder att 70 000 färre personer är inskrivna vid Arbetsförmedlingen i juli i år jämfört med förra året.
Toppen nåddes alltså för ett år sedan. Och i veckan konstaterade Konjunkturinstitutet att den svenska ekonomin gör glädjeskutt. Mycket tyder på att arbetsgivarnas efterfrågan på arbetskraft ökar.
I juli var nära 190 000 personer långtidsarbetslösa (vilket innebär att de varit arbetslösa i minst tolv månader).
Men det är uppenbart att många som befinner sig hos Arbetsförmedlingen inte kan konkurrera om de jobb som finns. I juli var nära 190 000 personer långtidsarbetslösa (vilket innebär att de varit arbetslösa i minst tolv månader).
Det är en historiskt mycket hög nivå. Trots ett bättre konjunkturläge och minskad arbetslöshet har långtidsarbetslösheten ökat med 25 000 personer på ett år. Risken är stor att det blir mycket svårt att pressa ner den, enligt Arbetsförmedlingen. Jämfört med finanskrisen, när arbetslösheten också steg kraftigt under en kort period, är andelen långtidsarbetslösa betydligt större den här gången.
Många fler står i dag väldigt långt från arbetsmarknaden och behöver mycket omfattande insatser för att ha en möjlighet att få jobb.
Långvarig arbetslöshet innebär också försämrad ekonomi för de arbetslösa – på både kort och lång sikt. Visserligen är arbetslöshetsersättningen tillfälligt höjd på grund av pandemin. Men inte för evigt.
För dem som är arbetslösa längre än 200 dagar gäller lägre garanterade nivåer. För den som varit arbetslös längre än 301 dagar (eller 450 dagar om man har barn under 18 år) och omfattas av så kallat aktivitetsstöd som är högst 65 procent av lönen – jämfört med 80 procent under den första arbetslöshetstiden – blir det ganska tomt i plånboken.
Visar det sig att långtidsarbetslösheten blir mycket långvarig påverkar det också pensionen när det är dags för den. Visserligen är själva ersättningen pensionsgrundande, men eftersom den är låg blir bidraget till pensionen inte speciellt omfattande.
Och långtidsarbetslösa som varit anställda på arbetsplatser med kollektivavtal tappar också inbetalningar till tjänstepensionen – vilket innebär ett stort avbräck för den kommande pensionen.
För arbetslösa som inte har kvalificerat sig för a-kassa eller som inte är medlemmar i a-kassan blir ersättningsnivåerna ännu längre – 223 kronor om dagen. Det kan ingen leva på utan då behövs andra former av kompletterande stöd.
Åtgärder efterfrågas nu från många håll. I veckan kom förslag och krav på insatser från Moderaterna och Vänsterpartiet. De tre fackliga centralorganisationerna LO, TCO och Saco har också överlämnat ett 16-punktsprogram med förslag på åtgärder till regeringen.
Problemet är att Arbetsförmedlingen befinner sig en form av vakuum. Det reformarbete kring verksamheten som regeringen och samarbetspartierna initierade i januariavtalet har gått knackigt sedan starten.
En förklaring är pandemin, en annan att själva förändringsupplägget var vagt och samtidigt skulle gå blixtsnabbt.
Före sommarens regeringskris utlovades visserligen besked från partierna om vad som skulle gälla fortsättningsvis. Men regeringskrisen kom emellan och nu finns inte några uppgifter om när besked kommer.
Allt från långsiktiga budgetförutsättningar till tydligare besked om vem som ska göra vad saknas. Det i ett läge som företrädare för de fackliga centralorganisationerna beskriver som den mest omfattande krisen på svensk arbetsmarknad i modern tid.
Anna Danielsson Öberg är författare och frilansjournalist med lång erfarenhet av arbetsmarknadsbevakning
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
