Folkpartiet sällar sig nu till Centerpartiet och ägnar sig än en gång åt den nya borgerliga favoritgrenen: genomföra försämringar för de sämst ställda med argumentet att detta ska göra livet lättare för de mest utsatta.
Sänkningarna av arbetslöshets- och sjukersättningen skulle minska ”utanförskapet”. Men sedan 2006 har arbetslösheten ökat. En effekt är emellertid oomtvistad: de som drabbas av sjukdom eller arbetslöshet har fått betala priset.
Nu vill Folkpartiets Jan Björklund (liksom Centerns Annie Lööf) sänka ingångslönerna, det vill säga de lägsta lönerna. Detta uppges leda till att ungdomar i allmänhet kommer att beredas nya jobb. Den enda säkra effekten är dock att just lägstalönerna kommer att sjunka för de som redan i dag har lägst lön.
Den borgerliga regeringen gör ofta en poäng av att den numera omfamnar den svenska arbetsmarknadsmodellen. Men den svenska modellen har till skillnad från i de anglosaxiska modellerna hållit stånd mot framväxten av en låglönesektor. Man ska kunna leva på sin lön. Vi ska inte ha en grupp som är ”working poor”.
Från borgerligt håll hävdas att vi kan acceptera låga löner för unga som sedan ”går vidare i karriären”. Men många är faktiskt kvar på samma jobb och i samma yrke länge och kanske hela livet. Sänkta ingångslöner innebär i praktiken att en spärr mot ökad fattigdom tas bort. Sänkta lönegolv skapar i förlängningen ett permanent utanförskap.
En annan säregenhet i den svenska modellen är att lönerna fastställs i kollektivavtal efter förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter. Centerpartiets och Folkpartiets politiska intentioner är inte bara en ogenomtänkt klåfingrighet härvidlag – utan också ett uttryck för en problematisk och sällan diskuterad arbetsgivar-politisk samverkan.
För just kravet på sänkta ingångslöner drivs inför årets avtalsrörelse med stor kraft av framför allt tjänstearbetsgivarna i Almega under den käcka parollen ”Mindre centralism, mer människa”. Bakom denna paroll och Almegas vd, Jonas Miltons, glada uppsyn döljs en ambition att helt sidsteppa facket som part i de konkreta löneförhandlingarna. Vi har hittills haft de centrala ramöverenskommelserna och sedan de lokala förhandlingarna. Detta har garanterat löneökningar till alla och anpassning till företagsspecifika förhållanden. Almega och många andra arbetsgivare vill nu bort från denna modell.
Överhuvudtaget ser vi en ökad militans på arbetsgivarsidan. Kanske ligger det nära till hands när Svenskt Näringsliv har sina ”vänner” i regeringen. I den förra avtalsrörelsen började arbetsgivarna med ett nollbud. I realiteten ett förslag om generella lönesänkningar! Men de fick förstås backa. Samma mönster och tonläge har uppstått hösten 2011. IF Metalls Stefan Löfven menar att Teknikföretagens långa kravlista är utmanande och i praktiken ännu ett nollbud.
Vilket gör Jan Björklunds utspel särskilt problematiskt. I praktiken backas arbetsgivarna upp av en ledande företrädare för landets regering. Förslaget om sänkta ingångslöner leder inte bara bort från den svenska modellen utan försvårar i praktiken de kommande avtalsförhandlingarna.
Det vore kort sagt klädsamt om även den arbetsgivar-politiska samverkan lades under luppen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
