Arbetsgivarens sjuklöneansvar är ohållbart

debatt Coronakrisen har bevisat att välfärden är bräcklig. För att stå beredda när nästa kris kommer måste regeringen se över sjuklönesystemet och rätta till misstagen som begåtts, skriver Erik Ageberg från Företagarna.

Staten, arbetsgivaren och individen. Alla får de betala vid sjukdom. För individen är betalningen i nuvarande system främst självrisken i form av karens. Sedan 2019 är karensdagen ersatt av ett karensavdrag men principen är den samma: självrisk för den försäkrade. Arbetsgivaren betalar vid sjukdom i form av nedsatt produktion, rehabiliteringsinsatser och sjuklön under de första 14 dagarna, efter karens. Staten har genom åren sänkt sin del av den gemensamma risken och tar vid först efter dag 14 och då med ett tak för hur mycket som betalas ut.

Hur hamnade vi då här? Det var trots allt inte länge sedan fördelningen var helt annorlunda. I slutet av 1980-talet fanns ingen karensdag och inkomstbortfallet vid sjukdom i princip noll kronor från första dagen. Staten betalade 90 procent av lönen. Avtalsförsäkringarna, som då omfattade nästan alla, täckte resterande 10% av lönen. På sikt skulle de systemen visa sig vara ohållbara. I samband med krisåren i början av 1990-talet återinfördes karensdagen, ersättningsnivån sänktes och sjuklön från arbetsgivare de första veckorna infördes. Den krisande staten förde över de kostnaderna på individerna och på arbetsgivarna.

Den bärande principen i sjukförsäkringen är att den gäller de som på grund av sjukdom fått nedsatt arbetsförmåga. Därför har sjukfrånvaro i över sju dagar krävt ett läkarintyg som styrker den nedsatta arbetsförmågan. En arbetsgivare har rätt att ta del av läkarintyget innan någon sjuklön efter dag sju ska betalas ut. Även Försäkringskassan kräver ett läkarintyg som styrker den nedsatta arbetsförmågan vid dag 15.

Arbetsgivare ska betala för utfört arbete – inget annat.

I samband med corona-pandemin uppmanade regeringen befolkningen att stanna hemma vid minsta symptom – på goda grunder. Samtidigt slopades karensavdraget och strax därpå kravet på läkarintyg. Sjukfrånvaron är nu därför i praktiken helt oreglerad och fem miljoner anställda fick en ännu mindre klar bild av vad de var försäkrade för. Den bärande principen om nedsatt arbetsförmåga var uttalat underställd en ständigt föränderlig princip om att hindra smittspridning.

Coronakrisen har också tydligt visat att arbetsgivarens sjuklöneansvar är ohållbart. Innan krisen betalade landets arbetsgivare ca 2 miljarder kronor i månaden i sjuklön. När regeringen dessutom skickade hem stora delar av företagens arbetskraft med hänvisning till att stoppa smitta blev situationen katastrofal för många företagare. Nödlösningen som snabbt kom till består av att företagare ersätts för sjuklönekostnaderna från och med den 1 april. Men varför inte från mitten av mars, när karensdag och läkarintyg slopades?

Coronakrisen kommer sannolikt att betraktas som en extraordinär period i världshistorien. Regeringens agerande har i många avseenden varit resolut och säkert varit en viktig del för att minska smittspridningen. Den historieskrivningen får vi göra klart efter allt är över. När vi kommer ut ur detta vill vi också se att bärande principer för välfärdssystemet är fortsatt viktiga. I synnerhet när det kommer till stora statliga transfereringssystem. När krisen så småningom är över är ett välfungerande sjukförsäkringssystem som alla har tilltro till en nödvändig kugge i systemet.

Vår välfärd är stor, viktig men också bräcklig. Coronakrisen har om något bevisat det. Vi ska därför stå beredda när nästa kris kommer. Regeringen måste se över sjuklönesystemet och rätta till misstagen som begåtts. Arbetsgivare ska betala för utfört arbete – inget annat. Statens ansvar för människor med nedsatt arbetsförmåga bör stärkas.

Erik Ageberg
Socialförsäkringsexpert på Företagarna